VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

onsdag 19 oktober 2016

Jehovas vittne knackade på min dörr. De sa: du är född att springa.

Det var sommar på landet. En av de vackra somrar som fortfarande ältar sig kvar i minnet. Sommaren som hade sol som aldrig verkade vilja ta slut. I början på denna sköna och underbara sommar fick vi besök i vår sommarstuga av en vän som nyligen hade läst boken »Born to Run« om barfotalöpning och blivit helt frälst. Verkligen frälst. Det var som om han mött frälsaren den allsmäktige och nu blivit ett av Jehovas vittnen som oförtröttligt tillbringar sitt liv med att knacka dörr, köra in foten i dörrspringor och vägra ge sig av innan han han fått med sig ett blått öga. Om ens då. Detta vittne återberättade kapitel för kapitel av boken Born to Run i sin egenkomponerade ordning under två dagar – då tanken var att vi alla skulle ägna oss förfall, eller avkoppling om man hellre vill använda det ordet, med sprit, vin, öl och rökt kött. Några oliver, chips, godis och kanske en oskyldig joint som avslutning – helt fritt från ändlös predikan om barfotalöpning. Så blev inte fallet.

Då jag fyllde ett par och något till år över förtio några veckor senare under samma sommar var det med föga förvåning jag fann pocketutgåvan av boken Born to Run omsorgsfullt inslaget i förrädiskt vackert papper i ett paket från nämnde vän. Han ursäktade sig med att den var så billig och att han verkligen trodde att jag skulle uppskatta den. Jag tackade så pass artigt som mina föräldrar uppfostrat mig till att göra och lovade att jag skulle läsa den. Även om jag själv sprang rätt mycket vid tillfället –  det var semester, så det rörde sig nog om en mil om dagen – så var jag då inte särskilt intresserad av löpning. Det var mera en kul grej. Ett enkelt sätt att hålla igång. Löpning handlar mer eller mindre bara om att kränga på sig ett par skor, öppna dörren och springa iväg. Inga egentliga tillbehör förutom skor behövs. »En sport för lata«, resonerade jag. Och jag såg mig själv som lat. Eller kanske snarare bekväm. Jag iddes inte hålla på med något som krävde att jag skulle passa tider, åka till någon hall eller gett gym. Ha en dyrbar utrustning som dessutom måste underhållas. Jag var för bekväm för något sådant. Jag ville öppna dörren och bara dra.

Boken började jag plikttroget läsa. Och som det brukar stå i insmickrande recensioner: jag kunde inte lägga boken ifrån mig. Jag slukade den och blev också frälst. Boken var givetvis professionellt och spännande skriven – men den hade för mig ett ögonöppnande innehåll: att vi människor finns till för att springa. Barfota. Och att det går bra att göra det dagen efter man supit sig plakatfull. Precis som den mexikanska indianstammen i boken. Just den biten verkade jag suga åt mig som för att rättfärdiga min nyvunna insikt med att jag samtidigt kunde leva rullan. Det var inte så präktigt att springa. Halvalkoliserade indianer kunde göra det och samtidigt vara några av de bästa löparna världen skådat.

Jag började löpa med sonens lite för små Converse-skor. För att känna på hur det var med att springa med en platt sula. Jag började springa på den sommarheta asfalten helt barfota. Tre kilometer första gången. Och jag fick verkligen smak på det. Men ovan var jag, och en enorm träningsvärk fick jag. Precis som det stod i boken.

Jag införskaffade mig ett par Five-fingers. Ett par skor som som ser ut som en fot med egna fickor för tårna. Detta par skor i en skrikande gul färg som var så pass iögonfallande att de till slut fick reas ut till halva priset för att någon sate motvilligt skulle vilja öppna plånboken. Mannen i affären som sålde dem varnade mig för att springa för långt i dem inledningsvis. Det räckte med några kilometer mässade han. »Kyss mig i arslet«, tänkte jag. Här ska springas!

Otåligt började jag med femkilometersrundor. Jag fick djävulsk träningsvärk i vader, fötter och framförallt i hälsenorna som svullnade upp. Men det gav jag blanka fan i. Här ska springas!

Det var mycket svårt att få till tekniken. Teoretiskt visste jag hur det skulle gå till, men jag ansträngde mig för mycket. Jag fick inte riktigt till det. Först när jag började med intervallträning lossnade det. När jag sprang så fort jag bara kunde – hann jag inte tänka på tekniken – samtidigt som den då infann sig helt naturligt. Jag var född att springa. Det satt minsann i märgen!

Men. Jag skadade mig under en av dessa intervallträningar. Påfrestningen blev till slut för stor och jag fick ordentligt ont i ena foten och tvingades – verkligen tvingades – vila i två veckor. Sedan orkade jag inte vänta längre. Men under dessa två veckor insåg jag min begränsning och bestämde mig för att satsa helhjärtat och börja lugnt. Njuta. Följa min kropps signaler och lyssna på min egen inre känsla.

Jag slutade tävla. Jag slutade jämföra. Jag bara sprang. Jag sprang för att jag älskade att springa. Jag sprang inte för att komma fram. Jag sprang för att springa.