VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

söndag 22 november 2015

Årets julöl 2015


(Årets vinnare hann aldrig förevigas som tjusiga Instagram-bilder innan de hamnade i återvinningen.)


Det var nu flera år sedan jag mer eller mindre gick igenom Systembolagets samtliga julöl. För ett antal år sedan var det fortfarande möjligt. De senaste åren har det dock varit alltför många olika sorter för att det ska gå. Utan att dö. Men jag gjorde ett ärligt försök i år.  Jag har gått igenom de viktigaste. Inte de förtäckta IPA-sorterna – som givetvis ska bojkottas*. För de innehåller inte bara fel sorters humle – utan även för mycket. Av fel sort. En julöl bör vara som ett mörkt bocköl. Men i ärlighetens namn kan även en jobbigt besk tjeckisk eller tysk öl passa förtjänstfullt till julmaten (men till sill och lax rekommenderas det en hemmagjord mumma).

Att testa öl är inte lätt. Jag skulle vilja påstå att efter att ha smakat av (på sin höjd) en fem olika öl vid ett och samma tillfälle – så är smaklökarna bedövade och döda. De första ölen i ett test har en chans. Efter ett tag så smakar det man häller i munnen ingenting. Mer eller mindre beskt. Kanske man känner liter sötma. Men det mesta blir intetsägande blask. Orättvist.


Julöl testar jag vid flera separata tillfällen. Aldrig mer än tre olika öl vid samma tillfälle. Och alltid tillsammans med julmat.

Jag deltog för fjärde gången i Porterfestivalen i Göteborg – festivalen där mest smak vinner. De funktionella ölen – de öl som folk kommer att tycka om och köpa om och om igen – brukar ha dåligt genomslag i tävlingarna (som i ärlighetens namn bara är ett enda stort skämt). Istället är det – som vid årets porterfestival – det öl med mest smak som vinner. I år var det »Speedway Stout« från USA som gick hem i stugorna. 12 procents alkohol. Högst av alla. Det säger väl allt!? Som konnässör gick jag direkt på Ahlafors Disponent Fredings Porter. Jag visste att den skulle vara bäst – av alla fem jag hann känna någon smak på. Sedan gick även jag vidare på Speedway Stout – och inte minst Strömholms Julskägg. Som min kära farmor alltid brukade säga: »där spriten rinner in – där rinner vettet ut.«

Öl med mycket alkohol brukar vara något som förknippas med proffs-drickarna på bänken. Men också semi-festival-proffsen (de riktiga festival-proffsen dricker glögg. Ur flaska med skruvkork). När jag skulle åka till den småländska festivalen »Fest i Logen« för några år sedan så hade jag bett min käresta köpa lite öl till mig. Hon undrade vad jag ville ha. Ja ville ha ett par starka öl; sju-och-en-halvor; eftersom jag (bara) är semi-proffs. Att dricka en massa vanlig starköl på festival är aldrig någon höjdare. Då blir det alltför mycket tid som går till att stå i toalettkö. Och kärestan köpte ett gäng öl. Men hon hade ingen aning om vilket märke jag brukade köpa. Så hon köpte en av varje. Sex stycken olika – istället för »ett par«. Inte en chans att jag själv kunde dricka upp dem. Utan att dö.

Men eftersom vi vid detta tillfället var hemma hos mina småländska föräldrar i Rottne blev det ett ypperligt tillfälle för mig och min gamla farsa att tillsammans göra ett öltest och jämföra vilket 7,5:a som var bäst. Ingen av våra på förhand tippade favoriter hade en chans mot det öl som vi båda förvånat tvingades att kora till vinnare: Arboga 7,3 (nu är ”sju-och-en-halva” ett begrepp och inget att ta bokstavligt – för ja – det skiljer 0,2 procentenheter där).

Detta tillfälle inspirerade mig att föreslå ett ”Mästerskap i Lager” för mina närmsta dryckesbröder i Göteborg. Ett stort test där den bästa industrilagerölen skulle koras. Ett blindtest. Ett ofrånkomligt resultat blev såklart att Sofiero blev sämst. För det smakar sur dynga. Bäst blev Spendrups Premium Gold 5,9. Jävligt förvånande. Men så var det. Ännu mer förvånande var att Åbro’s Bryggarmästaren smakade skit. Inte fullt lika illa som Sofiero – men ändå. Jag trodde att det var ett bra öl.

Och då passar det ju bra att glida över till årets test av julöl – för där i toppen återfinns nämligen ingen mindre än just Åbro Bryggarmästaren med sin julöl Stjärnfall Ale 7,5. På Systembolagets hemsida står att läsa: ”Fruktig smak med inslag av aprikos, kryddnejlika, honung och apelsinskal.” Men smakar det så? Nä. Inte en jävla chans. Stjärnfall Ale är ett i allra högst grad omodern lager. Det smakar som finölen gjorde i slutet på 90-talet och början på 00-talet. En bas av maltiga toner, en riktigt ettrig beska av klassisk humlestil. En hel del jästsmak finns kvar. Men ölet är betydligt starkare än vad fatölen var på början av 00-talet. Detta är en sju-och-en-halva. Och fan-i-mig på allvar! Och tack och lov kommer det på 33 cl-flaskor. En halvliter hade varit alldeles för mycket. Jag tror däremot inte att det kunde ha vunnit i farsans och mitt test. För Stjärnfall Ale kräver något till för att komma till sin rätt. Det räcker egentligen med salta chips. Eller oliver, kanske ölkorv, och gärna kraftigt rökt, för att Stjärnfall Ale ska lyfta till en helt ny nivå. Men ännu bättre gör det sig till salt dopp-i-grytan, kokt salt kött, kål och gammalt bröd som får sågga till sig i doppe-spadet.

Stjärnfall Ale är ett ganska enkelt öl. Men det är just jästsmakerna i kombination med den höga beskan och den höga alkoholhalten som gör att det vinner. Som satan. Ölet tog för övrigt slut på Systembolaget i Sisjön redan efter två dagar. Nu var det knappast ensam om att göra det. Men ändå. Och ölet borde finnas året om. Inte bara till jul.

Förra året upptäckte jag ett nytt favoritbryggeri: Rådanäs. Detta genom deras julöl som jag drack för första gången på puben Flying Barrel i Göteborg. I år släppte Rådanäs Bryggeri ett julöl till Systembolaget. För att vara ett julöl så har det rätt rökiga eller brända malttoner, men inte så att det kommer i närheten med det rökiga isländska bockölet Ölvisholt Jólabjór; ett jäkligt gott öl. Men inte till julmaten. Drick den isländska pärlan istället som kvällens sista onödiga öl innan du somnar in (kanske för gott). Rådanäs ekologiska vinterbajer. En mörk traditionsenlig bocköl. Söt. Besk. Alkoholstark. Och en hel del att att upptäcka om man låter den rumla runt i gommen. Alltifrån kola, vanilj, kaffe, choklad, dadel och glädje. Det finns där i symbios. Passar riktigt bra till prinskorven, skinkan, kålen och till och med Janssons frestelse. Men bäst till ribban (revbenen). Eller varför inte en skiva kavring med en tjock bit rullsylta?

Nog snackat om julöl. Låt oss dricka oss fulla och fira midvinterblodt och allas vår heliga gris. Förutom det vilda aset som fördärvar åkrar, gräsmattor och slet ned vinrankan från garageväggen vid vår sommarstuga. Just DEN jävla galten ska jag ta itu med utan att fira. Jag och en AK47:a.

So say we all!

*) Där fanns en liten chans att spinna vidare på humlekottar. Som jag inte tog. Och jag vill tillägga att dessa IPA-öl är ju utmärkta vid andra tillfällen. När man ska rengöra toaletten till exempel.

Inga kommentarer: