Jag gjorde en sökning på nätet efter ”Rock emot droger”. Det fanns i stort sett inget värt att hitta. Bortsett från bland annat en notis om ett tröttsamt arrangemang i IOGT-NTO’s regi. Då borde ju ”Rock FÖR droger” ge en massa träffar tänkte jag. Jag sökte. Och kammade noll. Inte en enda träff. Därför kommer här världens första inlägg om ”Rock för droger”:
Drogrock, finns det? Klart det gör. Droger och musik hör ihop. Alkohol, cannabis, LSD och ecstasy – alla har de sina genrer i musiken. Att droga och lira musik – eller dansa berusad – är knappast en modern uppfinning. Sedan urminnes tider har droger och musik levt i symbios. Under jazz-eran var det cannabis som gällde. Under hippie-eran var det alla droger.
I flera länder har cannabis under de senaste åren blivit avkriminaliserat. Och genren ”stoner” är växande.
Första gången jag hörde talas om ”stoner” som kommer av ”stoned”; alltså att vara stenad eller hög på cannabis (marijuana, hasch eller annan form) var under en av de korta sessioner jag fått för mig att läsa på universitet. Jag fick höra det av en studiekamrat. Vi pratade musik och han visade ett visst intresse när jag berättade vad jag lyssnade på. Det var nämeligen ”stoner-musik” enligt honom. Och kanske hade hade han hittat en drogpolare. Trodde han. Istället frågade jag:
– Vad fan är stoner!?
Jag vet inte riktigt vad han svarade. Men han nämnde inget om cannabis i vart fall. Och det var nog enda gången den grabben snackade med mig. Sen var jag antagligen körd. Nåja, jag hoppade av ändå. Universitetet lockade inte. Och jag kände mig dessutom för gammal.
Som alla andra i 70- och 80-talets Sverige – så blev jag itutad att tro att hasch var en dödsdrog. I skolan såg vi filmer om ungdomar som började med hasch för att sedan fortsätta med tyngre droger ända tills man fann dem döda på en offentlig toalett. Så var det. Ett bloss och ni är fast. Flera före detta missbrukare var på besök och kunde med egna ord bekräfta detta. Både de och deras vänner hade börjat med hasch – för att sedan fortsätta med tyngre droger. För tar man en drog tillräckligt länge blir man liksom van. Sedan måste man hitta en ny tyngre drog för att få den där ”rushen” som man söker. Så är det. Sa man. Man ljög inte. Helt säkert var det så. Bergis. Lovar. Jag loooovar!
När jag omkring 2005 höll på med mitt andra seriealbum och skulle göra research om cannabis skickade jag helt enkelt mejl till polisen och bad om att få prata med någon som var insatt. Och någon tidig morgon några veckor senare ringde någon mycket insatt snubbe. Han undrade om jag skulle skriva science fiction. Det skulle jag ju inte. Vi började snacka och desto mer jag frågade – desto mer kunde jag riktigt höra hur han skruvade besvärat på sig på andra sidan luren. Jag kunde ingenting. Vilket jag samtidigt trodde att jag gjorde. Tills slut insåg jag också hur dum jag antagligen lät. Jag hade noll koll på droger. Han hänvisade mig till en massa hemsidor där han tyckte jag skulle läsa på. Jag förstod att han ville bli av med mig. Jag tackade så mycket och vi la på. Jag orkade aldrig kolla de där hemsidorna. Istället strök jag allt i manus som hade med cannabis att göra. Allt som inte var Karls subjektiva upplevelser. De hade jag ju mer eller mindre själv upplevt. Så de kunde ingen ta ifrån mig.
Länge lyssnade jag alltså på stoner utan att jag ens visste om det. Hur pinsamt är det? Inte särskilt mycket om man kommer från Rottne. Då är det mycket man inte känner till. Jag är van vid att folk tycker jag är en okunnig bonnjävel. Och antagligen har de rätt.
Jag vill här lägga in en brasklapp: man behöver inte droga för att lyssna på drogrock. Men sanningen är den att det inte skadar att göra det; röka lite ogräs och stämma sinnena – så att säga. Och ni kommer inte sluta era dagar i någon främmande människas piss med en tom spruta i armen för att ni gör det. Cannabis är nämligen inte beroendeframkallande. Så om ni provar och ändå slutar på det viset, ska ni veta att det inte berodde på cannabiset (om man nu skriver så i bestämd form). Man kan inte heller överdosera sig till döds med cannabis. Vilket jag väldigt länge trodde.
Och nu: en kort lista med rock för droger:
Bongripper
Det här behöver ni veta: bong är en slags enkel vattenpipa, ofta i glas, som man röker ”weed” och hasch i. Ripper har varken något att göra med ”att skära upp någon”, eller ”att stjäla”. Utan det handlar om ”att andas in”. Bongripper betyder helt enkelt att dra i sig bloss från bongen. Att röka på. Bongripper är också ett av tungviktarbanden i genren stoner. Enligt dem själva så är namnet ironiskt menat. Men det är inget som kommer att kritiskt avhandlas här – utan här tipsar jag om ett av världens absolut tyngsta skivor:
Låtarna på skivan är enligt följande:
1. Hail (13:44)
2. Satan (11:37)
3. Whorship (16:01)
4. Doom (11:53)
Vad mer behöver ni veta? Inget.
Bongzilla
Bong bör ni veta vad det är nu. Godzilla är ju den där skitstora
geckoödlan som ödelägger Tokyo. Bongzilla är således den skitstora
bongen. Eller nåt. Till skillnad från Bongripper är – Bongzilla
storkonsumenter av cannabis. Deras skivor är också till skillnad mot
Bongripper sämre och av skiftande kvalitét. De har egentligen bara gjort
en duktigt bra skiva:
Skivan kan beskrivas som rätt ”groovy”. Det svänger. Låten ”Hashdealer” är så jävla grym! Inledningsspåret ”Greenthumb” är inte så dålig den heller. En klassiker.
Sleep
Bandet som är föregångare och genrebildande för genren stoner. Matt Pike, den tatuerade gitarristen och sångaren som för det mesta är barbröstad och svettig (och rätt äcklig) spelar numera i High on Fire. Också. Ibland finns Sleep fortfarande. Men egentligen är nog bandet nedlagt och har sin historia bakom sig. Lyssnar ni, hör ni att det rör sig om Black Sabbath-inspirerad musik. Men lite släpigare på sina ställen. Blir det ännu släpigare och enformigare, kallas det för ”drone”. En genre som helt klart är närbesläktad och drogig som bara den. Musiken är bra att vara hög till – men se upp om ni ser dem live – åsynen av Matt Pike kan ge upphov till snedtripp.
Electric Wizard
Dope betyder knark. Throne är tron, en sådan att sitta på. Knarktronen. Jag har sett Electric Wizard en gång. Men de gjorde egentligen inget större intryck på mig. Men de måste ju (ändå) vara med på min lista på Rock för droger.
YOB
YOB’s skivor finns inte på Spotify. Bara senaste skivan och en live-skiva från Roadburn. Roadburn är en hel festival för rock och knark. Dödsknark. Så det måste klämmas in på listan. YOB är tillsammans med Bongripper riktigt utmejslade och egensinniga. Men skivorna som inte finns på Spotify; till exempel ”The Unreal Never Lived” (2005) är ett måste i genren. Två av låtarna på The Unreal Never Lived-skivan återfinns på Roadburn-skivan. Som är helt okej. Men YOB blir snäppet vassare i studio.
Så. Det får räcka med dödsknark. Tills nästa gång. Auf Wienersnitzel music lovers!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar