Den franska hårdrocken "bryter mot praxis".

Just nu går teveserien "Hårdrockens historia" (Metal Evolution, 2011) i repris på Svt. Där reser Sam Dunn (nästan) hela världen runt som en slags Charles Darwin och katalogiserar hårdrock, delar in den i olika fack, samt försöker fastställa regler.

INGENTING SKA FÅ heta "hårdrock" om det inte verkligen är det. Vart gränserna går är givetvis ett känsligt kapitel. Inte minst blottlades detta när Lou Reed och Metallica samarbetade med projektet "Lulu". Metallica-fansen grät och skrek, medans Lou Reed-fansen knappt höjde på ögonbrynen. Albumet och samarbetet levde inte upp till de kriterier som gör att något får använda epitetet "hårdrock".

I Frankrike har man lite dålig koll på vad dessa regler är. Eller. Man kanske snarare skiter i dem. Frankrike är Frankrike. Det dricks vin i Frankrike. Således dricker hårdrockare vin i Frankrike – med samma omsorgsfullhet som resten av invånarna. Att en "riktig" och "genuin" hårdrockare måste dricka starköl – eller på sin höjd sprit av märket Jack Daniels – bekommer inte grodätarna det minsta. I Frankrike dricker man vin.

Hårdrockens snäva ramar och stigmatisering har inte tilltalat fransmännen på det stora hela. Istället håller de på att omforma hårdrocken. De är på väg att skapa något nytt. Ännu ett rum för Sam Dunn att tvingas infoga i sitt ömtåliga korthus.

Det första franska hårdrocksbandet jag uppmärksammade var Gojira. (Hur jag fastnade för Gojira har jag tidigare skrivit om i min blogg.) Det tog lång tid innan jag insåg att det var trummisen Mario Duplantier rytmer som var kärnan och essensen och således nyckeln in i Gojiras musik.


Genom Gojira fick jag sedan upp ögonen för ett annat franskt band de turnerade med; Alcest. Det är ett band jag med en gång förstod och kunde relaterade till. Alcest har förenat black metal med shoegazerpop. En helt naturlig förening i mina öron. Men om man skall se det utifrån perspektivet om vad som verkligen är hårdrock, så är det att betrakta som regelvidrigt. Alcest "bryter mot praxis" som vår snart avgående statsministern bittert skulle ha uttryckt det.

När det norska dödsmetalbandet Khold släppte "Krek" (2005) tyckte jag mig höra något så ovanligt som indieinfluenser i låten "Innestengt i Eikekiste". Det lät Sonic Youth. Och då jag själv var inne i den svängen när det begav sig, gillade jag starkt vad jag hörde. Indiesvängen var under 90-talets början lika stigmatiserad som hårdocken har varit. Då, under 90-talet, när band som Smashing Pumkins, Soundgarden, Pearl Jam, Gobblehof och Tad började spela hårdrockinfluerad musik fick de tummen upp av mig. Sam Dunn ville i sin teveserie dock inte riktigt infoga dessa grungeband i sitt hårdrocksträd. Kanske lät han Soundgarden vara med. Minns inte riktigt.

Indiesvängen dog ut omkring 1993 och tunnades ut med soul och country. Indiepubliken var heller inte beredd att stödja sina band på samma sätt som hårdrockaren gör med att faktiskt köpa fysiska skivor, t-tröjor, gå på konserter och dricka bandets öl (hur kissigt det än må vara). Indiemusiken har sedan dess levt lite i skymundan. Inte minst rent konstnärligt. Det har inte funnits något nytt att rapportera från fronten.




Hårdrocksfronten fortsätter däremot sin progression. Där är Les Discrets är ytterligare ett namn att lägga till listan över nyskapande franska hårdrocksband som hämtar tydliga influenser från shoegazerpop. Lantlôs och Amesoeurs två andra.

Länken mellan alla dessa band är musikern Niege, som i intervjuer obekymrat kan tala om både Slowdive och Ride. Han ser inte ens sig själv som en hårdrockare. Han har till och med svårt att förstå – att sådana som jag – vill se hans musik som hårdrock. Men samtidigt tycker han det vore tråkigt att förlora sina hårdrocksfans.

På ett sätt har Alcest gjort samma resa som Opeth gjort. Bara att det gått mycket fortare för Alcest. Men trots detta, vägrar fansen att överge dessa båda band. Trots att de "bryter mot praxis".

Att black metallens Gudfader själv; Burzum, har flyttat till Frankrike, har kanske först och främst med hans familjeförhållanden att göra och kan kanske inte ses som ett tecken. Men han var samtidigt den förste – i en genre där du fick motta mordhot om du inte ville passa in – som bröt mot reglerna och plockade in elektronisk ambient. Kanske kan man inte sträcka sig så långt som att säga att utvecklingen har sitt fokus i Frankrike, men fransmännen håller i vart fall på att hissa segel på en kommande hårdrocksfragett.

Budgetomröstningen

Mörkaste Småland 2014.

I helgen som gick var det urpremiär för den svenska black metal-festivalen "Mörkaste Småland" i Hultsfred. Resan dit ska visa sig bli – inte bara en resa till en musikfestival – utan också en resa till den del av vårt Sverige som svikits och övergivits för att sakta tyna bort och dö. Att en festival för extrem och aggressiv musik uppstår mitt i utflyttningsbygden är egentligen bara en ganska naturlig och talande utveckling. Det säger verkligen något. Det visar på ett slags omedvetet och kollektivt vrål av ilska. Frågan är bara om det finns någon som lyssnar!?

När jag i juni såg att flera band jag gillade skulle spela på Mörkaste Småland beställde jag genast både biljetter och hotellrum. Det var ingen tvekan. En mer eller mindre renodlad black metal-festival är något jag önskat mig av jultomten i flera år.

Jag har i mitt Facebook-flöde sett hur liknande festivaler poppat upp över hela världen, att Sverige som är ett av ursprungsländerna för black metal har saknat en festival är märkligt. Men så kom den första svenska black metal-festivalen då – och var om inte i självaste Hultsfred – den lilla staden som mer eller mindre är synonymt med festival.

När jag tre månader senare ska genomföra min resa är jag inställd på att få se ett par av mina favoritband. Men det jag verkligen kommer att få se och uppleva – blir istället något politiskt. Vilket verkligen är ironiskt, eftersom hårdrocken är en av de minst uttalade politiska genrerna. Hela festivalen kan ses som ett varsel av vad som komma skall. Den småländska vreden.

Resan från Göteborg till Hultsfred börjar i tätort med långa köer på en väg med tre filer. Resan går över Borås, Ulricehamn och genom Jönköping och vidare till Nässjö. Hela den biten är vägen rejält tilltagen, fin och påkostad. Ända till Nässjö. Sedan är det slut. Hit fanns det pengar. Allt som det sedan finns pengar till är en uppmaning på en stor skylt: "Kör försiktigt!" Underförstått: här slutar vägen. För så är det verkligen. Sedan blir vägen mindre och mindre ju närmre Hultsfred man kommer. Samhällena utefter vägen ser mer och mer övergivna ut. Fler fallfärdiga hus ju längre man kör.

Globaliseringens effekter är tydliga. Nedmonteringen av marknadsekonomin; ett samhälle som visserligen hade höga skatter, men där man samtidigt tog hand om varandra. Sverige tar inte längre hand om hela sitt land. I vart fall inte Kalmar län. Hit ut finns det inte ens vägar.

Det är här som den undervärderade kinesiska valutan slår hårt. Här ser vi följderna av vår egen konsumtion. Priset av att hela tiden att våra varor ska bli billigare och skatterna lägre. Tillverkningsindustrin som tvingas flytta eller gå under. När färre människor arbetar blir det också mindre skattemedel att röra sig med för kommunpolitikerna. Fler mår dåligt där ingen vård finns att få.

Efter att ha checkat in på Hotell Hulingen går jag en sväng på stan. I Hultsfreds centrum är medelåldern hög. De flesta är pensionärer. Inga hipsterbutiker. Då jag tar en öl på den lokala puben mitt i centrum, ser jag från fönstret otroligt nog eftersatta hus. Mitt i centrum. "Läget, läget, läget" viskar en mäklarannons i mitt bakhuvud. I ett av dessa hus, som en gång verkar ha haft en affärslokal på markplan, är samtliga fönster igentäckta inifrån med någon form av papp. Trots det centrala läget har huset alltså övergivits. Tror jag först. Men senare ser jag att där verkar bo en kvinna iklädd hijab och ett par stycken barn.

Nässjö-bandet El Camino tonsätter det som håller på att ske i Småland. De beskriver i sin musik sitt landskap som en grav med levande döda. Ett gravtempel rest av träd och sten. Ett landskap som berövats smålänningarna till underpris.

El Caminos låt "This land of mine" skulle mycket väl kunna ses som en slags tolkning av Woody Guthries "This land is your land". Helt klart är det ett nytt mörker som växer fram i Småland. Det handlar inte längre om skogen. Det handlar om den underliggande vreden. Om stoltheten. Om vetskapen över att det här är något man egentligen inte ska behöva stå ut med.

När bandet spelar under lördagen gör de det med en otrolig inlevelse. Sångaren uppträder barfota. Det ska öka närvarokänslan. Om det också är receptet för att lyckas, låter jag vara osagt, men El Camino förtjänar epitetet: festivalens bästa band. Inget av de andra banden lyckas egentligen komma i närheten av El Caminos känsla för att beskriva sin samtid i både texter och musik. El Camino spelar hårdrock som man inte annat kan lägga sig ner och tillbedja. Allt annat vore barockt.

När konserten är över står jag tyst och ensam kvar och tänker på Mats Adolfssons ganska torra genomgång av uppror i det som som senare skulle bli Sverige. Jag hoppas verkligen att politiker i riksdagen också kommer göra den kopplingen. Innan det är försent.