VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

tisdag 13 november 2012

RED OCTOPUS är skitbra!




Följer en blogg som heter Trippyjam. Där hittar man en jäkla massa grym musik. Precis som bloggnamnet antyder så rör det sig om rätt flummiga grejer. Många av läsarna kommer dessutom med egna förslag på innehåll till bloggmakaren, som hen (vet inte vilket kön) tacksamt tar emot. Det droppar således hela tiden in nya spännande band.

Mycket av musiken är sånt som cannabisrökare gillar att tända av till. Släpig, monoton och stämningsfull musik som väldigt gärna sticker iväg över kvarten utan att något direkt händer. Inget som per automatik får en guldstjärna i min bok. 

Men, ofta hittar man riktiga guldkorn; som Red Octopus (som min illustration hintar – är det band jag gillar skit-mycket. Vet inte om min engelska översättning är klockren – den kanske rent av är förolämpande? Men det är inget jag tänker fördjupa mig i.), en powertrio från San Diego som rockar röv! För alla er stoners där ute så vet ni att även Earthless kommer från samma område i USA. Och det finns en hel del paralleller att dra mellan banden. Red Octopus är dock mer bluesiga och tyngre än Earthless. Inte heller finns det solklara Jimi Hendrix-ljudet i gitarrerna hos den röda bläckfisken.

Håll med mig – visst är det skitbra!

Spana in själv:


torsdag 4 oktober 2012

Trubaduren.



Här sitter han och blottlägger sin själ. Och ingen lyssnar.

tisdag 2 oktober 2012

På vagnen.

Ja, det här har jag pulat med under dagen. NÄSTAN klar. Bara en till detalj … sen så.

måndag 1 oktober 2012

Tungt vatten.


Häromveckan på Stigbergstorget i Göteborg …

fredag 28 september 2012

Ännu en godbit från min Moleskin ...


Satt och teckna den här figuren en morgon i ateljén. Något av en Creature from the Black Lagoon-kopia kanske. En avart. En missbildad liten oäkting.

Men jag tyckte hen blev rätt söt. "Hen" på grund av att jag inte riktigt är säker på könet. Det ser lite ut som någon som varit i Värnamo och fått sitt hår permenentat … och ser sig själv för första gången i spegeln.

Men det kan också vara en kulturarbetare från träsket. Svårt att säga …

lördag 22 september 2012

Har skaffat mig en moleskinbok som jag kan teckna loss i. Just den här gjorde jag med en japansk, eller kanske kinesisk, penselpenna.

måndag 16 juli 2012

Dagens turistmål i Göteborg.


Liseberg, Paddan och Universeum är de stora turistfällorna i Göteborg. Det är mainstream så det räcker och blir över. Vem vill umgås med äckliga kälkborgerliga barnfamiljer på sin semester? Inte jag i vart fall. Men vart ska man ta vägen när man är i »goa Göteborg«? Delsjöområdet såklart!

Delsjöområdet är vad som brukar kallas för ett »rekreationsområde«. Det innebär att man kan rekreera sig i området, precis som namnet antyder. Du kan springa, spela fotboll, äta och dricka gott, gå på gym eller bara promenera med din hund och låta den bajsa i skogen.

Men för oss lite mera svårmodiga och destruktiva människor med en förkärlek för black metal, död och droger finns ett alldeles speciellt sätt att rekreera oss i Delsjöområdet. Där kan vi nämligen corpsepainta oss och stryka omkring och beundra Grandödarens verk: döda granar.

Mer black metal än så blir det inte i Göteborg.






söndag 1 juli 2012

Att se är att förstå.

Det var genom Torbjörn Hallgren jag första gången hörde talas om det franska metalbandet Gojira. Eftersom Herr Hallgren har visat sig ha riktigt god smak så kollade jag ganska ögonblickligen upp dem. Laddade ned The Way of all Flesh och lyssnade på den ett antal gånger. Det lät väl som okej metal, tyckte jag då. Jag hade dock svårt att hitta någon ingång i musiken. Det lät väl mest som allt annat. Jämnbra döds, typ.


Jag har aldrig riktigt begripit varför Gojira har nämnts i samma mening som jänkarproggarna Mastodon. Jag ser inga likheter annat än att de båda bandet inte passar in bland de traditionella metalgenrerna. Men till en början begrep jag inte ens det. Om Gojira, alltså.


Mastodon begrep jag däremot tidigt. Efter att ha sett en video med dem på ZTV klottrade jag ned deras namn på en lista över intressanta grupper jag skulle kolla upp. När jag sedan såg Remission i den där hårdrocksskivbutiken (vars namn jag verkligen inte kommer ihåg) nere i Göteborgs centrum förstod jag direkt av bara omslaget att jag skulle älska det. Det blev ett inköp direkt. Sedan dess är jag en inbiten Mastodonbeundrare. Efter något år eller så, fick jag också se dem för första gången då de var förband till Slayer och Slipknot i Scandinavium 2004. De såg ut som ett gäng hipsters. Och de fick knappt tillgång till PA’t då de spelade. Lite fräckt att förband alltid ska ha så tunt ljud. Ändå var det sketbra. Efteråt kunde jag bara rest mig och gått. Det fanns inget mer att uppleva den kvällen.


När Mastodon nu skulle spela på Metaltown utanför Göteborg fick jag ångest. Det var så mycket annat skoj som hände den dagen. Men jag tänkte tills sist att detta blir säkert sista chansen för mig att se dem innan de knarkar ihjäl sig. Så jag löste biljett till lördagen. Enda dagen jag kunde gå. Och jag hade nog inte orkat två dagar heller. Jag blev helt jävla slut av att vara på den småländska fyllefestivalen Muskelrock. Gå omkring nykter där var inte direkt jätteroligt. Men grymma spelningar var det förstås; Year of the Goat, Brutus och Early Man för att nämna höjdarspelningarna. Bäst av allt var dock fläsklägget med surkål som Kafé Deluxe-killarna kokat ihop. Jävlars vilket mört och gott kött. »Lika gott som marsipan«, som min bortgågne morfar antagligen skulle ha uttryckt det.


Year of the Goat blev också första konserten på Metaltown. Jag var lite orolig över att jag inte skulle komma fram i tid. Metaltown har ju varit en av Sveriges mest kritiserade festivaler och bland annat haft en hel del problem med bussar till och från området. Men i år flöt allt riktigt bra och vi hamnade framför scenen i god tid. Metaltown visade sig i år vara en riktigt professionellt genomförd festival, och jag såg inga konstigheter någonstans. Tvärtom. Dessutom var folk i det närmaste nyktra jämfört med Muskelrock där man får lov att kånka in kassavis med starköl på området – bara det är tappat på burk eller pet. Glasflaskor är däremot inte tillåtet att kånka in.


Jan, som jag var med på Metaltown, vi drack några Graveyard-öl utanför området innan. Jag hade beställt en platta från Systembolaget. Tack och lov skulle vi dela på den, för det hade varit jobbigt att behöva dricka upp en hel platta själv. Ölen var tunn och bara blaskigt besk. Cocktopussy-illustrationen på burken var enda behållningen. Vi tog dock bara med oss fyra till festivalen. Annars hade vi väl kissat på oss.


Gnäll och kritik skulle det dock visa sig bli på Metaltown ändå, i vart fall enligt Bella Stenberg på Göteborgs-Posten. Detta för att spelschemat levererade ett par duktiga krockar; främst Mastodon vs Gojira (en schysst filmtitel förresten) där Bella skrev att valet i hennes fall var enkelt: Gojira. I mitt fall var det ännu enklare: Mastodon.


Mastodon var ju så satans bra. Jag har inte sett dem live efter att de släppte Crack the Skye, annat än på dvd; den där Aragonspelningen som är riktigt hemsk. Riktigt usel. Jag klarar inte ens av att höra på eländet. Men utanför Göteborg levererade de. De har också onekligen en stor katalog att ösa material ur.


Gojira-krocken bekymrade mig alltså inte det minsta. Men jag tänkte någon gång innan festivalen att jag kan väl åtminstone ladda ned en konsert och se vad jag missade. Så i början på veckan kom jag ihåg att jag hade tänkt det. Hittade en konsert på nätet som jag laddade ned. Öppnade upp och av någon anledning blev det fjärde spåret på The Link Alive. Där knapprar trummisen Mario Duplantier i gång Embrace the World så enkelt och avskalat att jag begrep vad det handlade om med en gång. Rytm!


Konserten jag hade tankat ned hade sketdålig bild, så jag ville inte fördärva upplevelsen med att titta vidare. Jag surfade ut och hittade genast istället en Live-dvd, plus en utgåva av det nya kommande albumet med tillhörande live-dvd. Att det inte var samma live-dvd jag precis kikat på brydde jag mig inte ens om att kolla efter. The Flesh Alive-dvd’n hade en dokumentär om bandet. Sånt gillar jag! Både Mastodon och Vreid har gjort lyckade sådana dokumentärer. Så det skulle säkert vara bra!


Beställningen kom sedan lagom till fredagen. Jag hade då kvar två Graveyard och dessutom fanns en slatt Bulleit bourbon kvar i en flaska hemma, så jag såg fram emot en kväll i soffan framför teven och stereon. Men det gick inte för sig. Ingen av de övriga medlemmarna i den familj jag tillhör och bor ihop med var särskilt intresserad av fransk metal. Jag försökte med argumentet att det var en given fortsättning på kvällen som kärestan inlett så fint med fransk fisksoppa och fransk chardonnay. Men nä. Jag blev tvungen att sätta mig med den bärbara familje-pc’n och sonens Call of Duty-lurar.


Jag började med Bordeaux-spelningen på The Flesh Alive. Den är nog en av de bästa konsertinspelningar jag någonsin har sett. Pollet på pollet trillade ned. Och klockan två på natten hade jag sett dokumentären, tre konserter med i stort sett samma låtar, och lyssnat på de flesta av dessa låtar på Spotify. Nu förstår jag Gojira. Som först.


Gojira är ju svinbra! Trummisen Mario är ju inte bara ryggraden – utan han är själva skelettet som bygger upp bandet och musiken. Han är ju helt otrolig! Jag har inte fastnat så för rytmer sedan jag hörde Sepeltura’s Roots.


Där sent på natten slår det mig också att det inte varit ett enda gitarrsolo. Inte ett enda. I normala fall är det ett stort minus i min bok. Men med Gojira saknar jag inte den typen av utsvävningar. Marios trumsolon och rytmiska utsvävningar väger upp mer än väl.


Sedan måste jag säga det att A Sight to Behold och nya spåret Liquid Fire är så jävla bra. Det känns som en naturlig fortsättning på både Neil Young’s skiva Trans och gruppen Trans Am’s skiva Futureworld där den gemensamma nämnaren är vocoder-sång. Vem kunde tro det? Och hur kunde jag undgå att höra det när jag tidigare lyssnade på The Way of all Flesh? Jag vet faktiskt inte.

fredag 29 juni 2012

Kvällen är räddad!

Fransk metal och franskt vin!


/N

Jan Kustfält fan art!

Min jämngamle kollega och ateljésambo Jan Kustfält, mannen som tecknade Biff Zongo, har förärat mig med denna illustration; min första fan art någonsin. Utan att jag – som brukligt är – tiggt och bett om det, vilket värmer de höga fetthalterna i mitt hjärta alldeles särskilt.

Jan är en av de få personer i ateljén som har något som kan kallas musiksmak och det är inte sällan vi gemensamt beger oss till något av göteborgs konsertställen för att lyssna till orkestrar som framför något av värde och dricka ett par öl samtidigt som vi tjötar musik. Nu senast var det Metaltown där vi grundade med ett par Graveyard-öl på gräsmattan utanför.


fredag 25 maj 2012

Mitt nya serieprojekt!


Jag har ett nytt serieprojekt på gång tillsammans med konstnären Makode Linde. Tror det kommer bli jävligt bra. Lika bra som Nemi.

onsdag 23 maj 2012

Inte gravid denna gången heller!

Var på Nordiska Akvarellmuseet tillsammans med lilla familjen. Där föll jag för komsumtionens onda begär och inhandlade två akvarellfärger och ett block därtill. Såg framför mig att tillsammans med vitt papper och svart tusch var det de enda färger jag skulle behöva. Så sant!

Skulle jag framöver sakna ljusblått, kanske jag kan hitta det på In-Ex eller liknande.

Robotarna anfaller!





måndag 26 mars 2012

DN min vän.

Redan tidigt på fredagsmorgonen surrades det i Serieateljén, där jag numera sitter och jobbar, om att en av mina illustrationer fanns med i Sveriges största morgontidning, Dagens Nyheter. När man är en enkel bonnjävel från Rottne är det grymt stort att omnämnas där. Av vilken anledning det sker spelar ingen större roll. I Rottne är det inte bara coolt att ha visitkort (så här 30 år efter det egentligen var coolt), utan att man kan skriva »publicerad i DN« på det också.

– Åh, fy faan! ÄR DET SANT?!

Visst, nu var det i och för sig ett bra tag sedan jag flyttade därifrån. Fysiskt. Men en del av mig bor fortfarande kvar. Hemma hos mamma och pappa på Jonsgårdsvägen.

Att detta nu är tredje gången jag faktiskt medverkar i DN gör det inte mindre mäktigt. Jag är knappast bortskämd med publicitet, inte minst i »draken«.

Första gången jag var med i DN, var det över halva debattsidan. Halva debattsidan ägnades åt mig. Fatta. Att det sedan var ett företag som betalat just den delen – under själva debatten – gör det ju knappast sämre. Tycker inte jag i vart fall. Det var en dyr kampanj företaget gjorde. Endast det bästa dög åt dem. Jag. Men, nu finns det där företaget inte längre. Ingen minns dem. Inte ens jag. Däremot minns jag min egen illustration. Och att den klädde halva debattsidan i DN. Och att det låter så jävla tjusigt. »Halva debattsidan.« Det låter ju som man har utbildning och allt!

Andra gången jag var med så recenserades ett av mina seriealbum – på kultursidorna. Inte illa pinkat, va? Jag gick skakig iväg till Pressbyrån vid Frölunda Torg och köpte tidningen. Femton kronor kostade den. Jag traskade trapporna upp till Kulturhuset där jag beställde en leverpastejsmörgås och en dubbel espresso och satte mig och läste med spänd förväntan. Min förläggare hade redan ringt och skvallrat att det var en lysande recension, så jag var kanske mer upprymd än nervös.

Sen satt jag där och tuggade på min leverpastejsmacka. Drack lite kaffe. Filosoferade över vad som skulle hända. Kunde jag komma högre efter det, undrade jag. Antagligen inte.

Nu, tredje gången, så strömmade det in mejl, sms och länkar om att jag åter igen var med. Det är ju inget man förväntar sig när man redan haft sina femton minuter. Det är kanske inte lika stort att vara med i DN längre. Och det var ju betydligt lättare att kolla in. Ett mejl, och så bara trycka på en länk och så var man där. Det såg ingen större skillnad ut från den här bloggen. Bortsett från besöksstatistiken. Som ju är en jätteskillnad, givetvis. DN: många, många besökare. Min blogg: två besökare, syrran och Åke Forsmark.

Dagens Nyheter fanns inte att köpa i Majorna den där fredagen. Kanske inga dagar. Max, min kollega, hade varit ute på lunchen och försökt. Han hade barskt blivit upplyst om att det var en stockholmstidning och att han nu minsann befann sig i Göteborg. Goa Göteborg.

Jag fick stanna till vid en Pressbyrån halvvägs hem till Västra Frölunda. Först hittade jag inga morgontidningar. Men efter en stund fann jag dem, alla morgontidningar, samsandes i en enda bunt, undangömda under ställningen med kvällstidningarna och deras bilagor. Där låg tre DN. Jag tog en och fick en smärre chock när jag såg priset. TRETTIO KRONOR! Det är ju en smärre förmögenhet. När fan började morgontidningarna kosta 30 kr? Jag funderade på om de slopat presstödet och att det var därför DN var dubbelt så dyr som sist. Men, så gav jag fan i att fundera. Det spelade ingen roll. I vilket fall var jag ju tvungen att införliva tidningen till min samling av två andra morgontidningar som ligger längst ned i ett jalusiskåp, så att jag en dag kan ta fram och visa dem för mi … för mig själv. Barnen skiter i det. Hade det varit en schysst resultat i Wasaloppet kanske de hade brytt sig. Men illustrationer skiter de i.

Jag kommer i vart fall en dag sitta och titta i gulnade morgontidningar. Bläddra fram till sidorna där jag är med. Beundra. Läppja lite på en visky. Kanske puffa i en pipa. Luta mig tillbaka i en knarrig chesterfieldfåtölj och fundera på om det kan bli en fjärde gång. Vad blir det då? Min dödsannons?