Veckans pausfågel: Den fulla finnen.

Gott folks. Jag vet att ni längtar så att ni håller på att dö efter sista delen av vad som finns i min jobbskivback. Men jag har häcken full med seriöst jobb. Djupa saker som tar allt mitt engagemang. Sista delen kommer, men vänta er inte för mycket. Sämst skivor har man ju längst bak i backen.

Jag kunde inte hitta »Den fulla finnen« på Youtube, men några pårökta jänkare från västkusten går la lika bra?

Här är de, endast 13 träffar när jag klicka på dem. Någon har spelat in och lagt upp från vinyl som inte går att få tag i. Tacks! Det här är jävligt bra. Lång låt. Den är slut när jag är tillbaka.

RESIDUAL ECHOES

Anarki? Okej. Neoliberalism? Nä.

De senaste dagarna har nätet svämmat över med spekulationer om den gripne misstänkte mannen i Malmö. Bloggare namnger honom utan att bry sig ett skit om vare sig lag eller etikett. Jag känner mig helt plötsligt konservativ. Jag känner mig som en moralgubbe. Jag känner mig som en folkpartist.

Ärligt. Det finns ju nazistforum som använder yttrandefrihet som svepskäl för allt möjligt. Det tycker jag är okej, motsägelsefull som jag är. Men när kattade och misslyckade avskrädesjournalister från DN och Expressen försöker klamra sig kvar vid ett yrke de inte behärskar och namnger misstänkta på sin personliga blogg tycker jag det har gått för långt. Är man misstänkt så ska man väl för fan få lov att vara misstänkt också.

Del 5 i vad som finns i …

Bloggläsare, jag hoppas verkligen ni inte tagit livet av er utan att ni är i fin form och kan läsa den femte delen i vad som finns i min arbetarskivback. Själv har jag varit i mitt gamla kära Nässjö och sett Gais Bandys premiärmatch. Vinst såklart! Innan vi kör igång, först ett läsarbrev från Kent Gripenhielm i Karlstad:

– Hej Nickan. Jag hittade din utmärkta blogg genom den helsidesannons du publicerat i Wärmlands Folkblad. Tack för att du finns och ger mänskligheten hopp om bättring och bot.

Tjipp, tjipp Kent!

Kalle på Nabben i Rottne hör också av sig via mediet Lillemor Svensson i Älmhult och klagar över att det var jag som olovligen stal hans eka.

– Hej Kalle. Nej det var Oskar. Det var också Oskar som brände ned Görgens julbock, tjuvfiskade upp godsägarens kräftor och stal ölen på lagret i Rydets lanthandel och inne på Konsum. Jag var bara med som oskyldig påtittare. Det var inte jag.

Nu fortsätter den spännande serien, som denna vecka inte når upp till förra veckans höjdpunkter. Men det är inte slut än. Så ta inte livet av bara för detta. Och som vanligt skildras inte skivorna i någon rangordning, utan de numreras i den ordning de stod i backen den dagen jag fotograferade av dem.

21) PETER GREEN »The End of the Game«

Nu säljer jag ut, för här kommer jag att hänvisa till ett inlägg jag skrivit tidigare i år:
»Sommarens jamsessioner i backspegeln«.

22) ELECTRIC BLUE PEGGY SUE AND THE REVOLUTIONIONS FROM MARS »You Tell Me That It's Evolutionion«

Det här är en kär liten pärla i min samling. Tyvärr den enda i sitt slag som jag har. En EP med kanske Finlands bästa band. När det begav sig. Tiden stavades »Bommen« och programledaren i radioprogrammet var var den gamle proggaren Lars Aldman, numera programledare i framstjärtens lokala sändningar på Sveriges Television.

Det här bandet har onekligen ett långt och jobbigt namn. Det blir en kort novell om man skriver det två gånger. De brukar omnämnas som »EBPSRM« i texter, men säg det utan att dö. Jag kommer att påstå att det är vedertaget att kalla dem för »Electric Blue Peggy Sue« och fortsättningsvis göra det.

Electric Blue Peggy Sue var ett band med en djävulsk energi. De spelade en slags punkgarage som gick de flesta på nerverna. För sin tid – slutet av 1980-talet – var dessa finnar (kan man också kalla dem) ett slags hardcore-band. Som jag skrivit innan, taggade de av mot slutet. Numera är de husband och okrönta mästare i Finlands motsvarighet till svenska Dansbandskampen och kallar sig för »Electric Blue Peggy Zue«. Tråkigt. Men så kan det gå när man blir nykter och slutar bära morakniv.

Jag är egentligen inte rätt människa att döma dem, eftersom jag själv har blivit en mjukispappa som både motionerar regelbundet och värnar om att mina grannar verkligen stoppar ned rätt återvinningsmaterial i bingen. En mes, kort sagt. Kanske beror det på att just detta bandet växte upp och började byta blöjor på andra än sig själva.

Electric Blue Peggy Sue var ett av alla de band som spelade under Hultsfredsfestivalens glansdagar i begynnelsen. Dess fans hade ofrivilligt fått dreadlocks av att rulla sig i kräks och festivaldamm. Som jag minns fansen så var de ofta patinablonderade. Smutsiga. Nog för att detta var svartrock. Men Electric Blue Peggy Sue kom i en brytpunkt då begreppet började vattnas ur, få en annan betydelse och grupper som Hoodo Gurus och Dolkows vars någon form av genombrott satte dolkstöten i ryggen på den nedkräksiga rockaren. Sedan skulle alla ha fula skjortor med fula psykadeliska mönster i ockrafärger. Håret skulle tvättas rent från kräks och damm, återfuktas med conditioner och slutligen borstas så att det blev elektriskt. Mitt hår tålde inte detta, så jag tappade det 1991. Under en vecka försvann det!

Kvar finns ju i och för sig den här vinylskivan. Jag skulle kunna ha omslaget som en hatt! Det hade varit trevligt. Kanske att jag skulle kunna uppdatera mig senare med att klä mig i Akimbo’s »Jersey Shore« som givits ut på vinyl med ett blodigare hajomslag. Hajar är ju alltid effektfulla. De påminner oss om att vi i havet inte alltid är högst upp i näringskedjan.

Annars hade ju Electric Blue Peggy Sue ett tufft omslag där en kvinna suger av en gädda fotograferat genom en fitta (eller en väldigt fuktig ringmuskel). Kanske till och med mer provokativt idag än då.


23 & 24) TOM PETTY AND THE HEARTBREAKERS »Hard Promises« och »Long After Dark«

Tom Petty var ett sådant där band som jag av någon anledning började samla vinylsinglar av. Likaså Stray Cats. Dessa båda 10-kronorsskivor inhandlades under en skivmässa under Kronprinsen i Malmö. Det skedde sent i livet. Lite väl sent. »Men det var ju så billigt!« Det bara stod där och jag kunde inte låta bli.

Tom Petty and the Heartbreakers var ett band som släppte mycket roligt på vinylsinglarnas B-sidor. »Heartbreaker’s Beach Party« och »Gator on the Lawn« är mina två absoluta favoriter. Ingen av dem återfinns på dessa båda skivor.

Tja, vad fan säger man om Tom Petty annars? De är ju som snabbmakaroner. Man har det alltid. Man äter det ibland. Men. Det är ju snabbmakaroner. Ni vet ju själva.

Man ska ju givetvis inte vifta bort »The Waiting«, »She’s a Woman in Love«, »You Got Lucky« och »Change of Heart« … men de är bättre som singel med en skön B-sida. Då när alla låtarna är bra, blir ju liksom hela skivan bättre.

Fan, dessutom var det ett par ordentliga hack på någon av de här LP-skivorna.

25) SUPERTRAMP »Breakfast in America«

Den här godbiten är inte särskilt progressiv. Rent av löjlig om man jämför den med album av Yes eller Rush. Men en skön platta att spela när det är fest och någon 50-plussare har letat sig in i gemenskapen och behöver något att sjunga med i när de sveper den där sista Tequila-knacken innan de tvingas vingla med ut på byn bara för att kräkas halvvägs ned i trappuppgången, vända om och tillbringa resten av kvällen på toaletten. Dagen efter får de en utskällning av kärestan och bestämmer sig för att aldrig mer så länge de lever att festa med 30- och 40-åringar igen.

Två helger senare är de åter tillbaka i soffan med en tequila i en näven och innerpåsen med de förtryckta texterna till »Breakfast in America« i andra och ylar med i titelspåret.

Nästa gång, blir det den sista delen. Ska det bli det ultimata inlägget eller bara ett mediokert slut på denna lyckade bloggsatsning?! Det återstår att se …

Serierna flyttar ut på nätet!

Utvecklingen går mot att serierna mer och mer flyttar ut på nätet. Jag är själv med och startar upp en sajt där jag ska medverka med Smakfascisten översatt till pinsam skolengelska. Premiär under januari 2011.

Undergroundlegenden och getingmördaren Fredrik Sjöholm som gjorde en enorm succé hos välsvarvade fransyskor med sitt seriefansin »The soulful moods of FRANK« (vilket jag med sjukligt stor avundsjuka tror beror på att hon blandade ihop fansinet med kvinnomagasinet »FRANK«) har slagit sig ihop med Nekromantikern Jan »Powertrio« Kustfält och skapat serien »Biff Zongo«.


Här hittar ni Fredrik och Jans serie:
www.biffzongo.com
Serien kommer att uppdateras måndagar och torsdagar. Bokmärk den!

Del 4 i serien jobbskivor. Tragik och uppror är ledmotiv.

Ärade bloggläsare, det har blivit dags för den fjärde delen i den omåttligt populära serien av inlägg om vad som döljer sig i min skivback på jobbet. Hoppas att ni haft det bra sedan sist. Först en upprörd läsarkommentar från Lars Åkesson, kommunalråd i Kalmar:

– Hej Nickan. Jag vill förändra världen med en politisk blogg. Jag har genom åren pissat in ett revir som en politisk medveten medborgare med liberala värderingar. Förra veckan pekade kurvan över besökare ned på min blogg. Det är ditt fel. Jag som engagerad och ödmjuk människa tvingas att bli vittne till hur Kalmars invånare hellre läser dina ytliga inlägg om »svartrock« och annat osunt, istället för att läsa mina djupodlade inlägg om frihet, moral och ansvar. Ja, jag är bitter. Jag är förtvivlad. Jag vill att du ska dö! (P.s. Jag kan också tänka mig att du slutar skriva.)

Hej, Lars. Jag hoppas att det inte gör något att jag kallar dig för »kamrat Lars«, kamrat Lars. Det är din lyckodag i dag, kamrat Lars! Jag kommer nämligen att dö – och då kommer jag också per automatik att sluta skriva. Vi ska alla dö kamrat Lars. Sådant är livet. Och den som har skrivit mest om vinylskivor på bloggen innan dess vinner. Lycka till med din blogg.

Och som vanligt skildras inte skivorna i någon rangordning, utan de numreras i den ordning de stod i backen den dagen jag fotograferade av dem. Och efter förra veckans höjdare med The Cramps och svartrock undrar ni säkert om det kan bli skojsigare än så.

16) PICASSO TRIGGER »¡Fire in the Hole!«

Hoppsan, en riktig rökare rätt i krysset med en gång. Från egen planhalva, vem kunde tro det?

Picasso Trigger kom i samma veva som Huggy Bear och Bikini Kill. De gav ut ett gäng vinylsinglar innan de släppte denna fullängdare. Bandet passade inte riktigt in i Riot Grrlz-svängen. Bandets namn »Picasso Trigger« är inte bara en liten färgglad fisk, utan en alltigenom värdelös action-B-film av Andy Sidaris. Den innehåller patetiska actionscener och omitiverade »nu-måste-jag-duscha-under-däck-trots-att-någon-just-apterar-en-bomb-på-min-båt-scener«. Det var antagligen snarare filmen än fisken som fick jänkarbandet Picasso Trigger att välja just detta namn på sin grupp. Medans de riktiga medvetna och radikala Qvinnorna gav sig på och ifrågasatte heliga kor som Russ Meyer’s »Faster Pussycat. Kill! Kill!« sket medlemmarna i Picasso Trigger i allt. Att hylla Sidaris var som att hylla porrfilm i denna typen av kretsar, kanske då inte så konstigt att gruppen aldrig fick något genombrott (Det kunde också bero på att det fanns män med i gruppen. Kan vara så).

Jag skaffade alla vinylsinglarna nere hos Uffes skivkällare i Växjö. Uffe var en stor fan av både Huggy Bear och Bikini Kill, så han tog in allt som påminde om dessa band. Blessed Ethel var ett annat band som gav ut någon singel men som sedan försvann.

Jag tror att »¡Fire in the Hole!« samlar det mesta av de tre första vinylsinglarna. Plattan är rå och oborstad punkrock. Den är så jävla bra att det gör ont att veta att gruppen aldrig kom att göra något större intryck på eftervärlden. Men. NU har jag skrivit om dem. De lyckades trots allt. Grattis Picasso Trigger. Ni är fan bäst!

17) SCIENTISTS »This Heart doesn’t Run on Blood, this heart doesn’t run on love«

HÄR har vi så kallad »svartrock«. Denna grupp kommer från Australien. Detta var den första skiva jag köpte hos Uffe i Växjö. Jag var nyss inflyttad till Rottne från Nässjö där jag gått »Bildlinjen« i två år. Livet kändes meningslöst. Så var det som om – om inte en kyrka – så vart fall ett församlingshem för bortkomna uppenbarade sig i mitt liv. En hel skivaffär med grupper jag aldrig hört talas om. Och man fick röka i affären, bara en sådan grej. Första gången jag var där visste jag inte vart jag skulle börja, så jag rådfrågade Uffe. Han frågade vad jag gillade. Jag svarade kanske något med att jag gillade en del australiensiskt. Midnight Oil tänkte jag väl mest på. Han körde den här Scientistsplattan i näven på mig – och förändrade samtidigt mitt liv. Han frälste mig.

Scientists började som ett riktigt rått och skitigt rockband. De spelade en slags grunge skulle man kunna säga, långt innan termen var uppfunnen. Det var mycket, mycket skitigare än Stooges. Tyvärr kom bandet att gå samma väg som de finska svartrockskollegorna Electric Blue Peggy Sue and the Revolutionions from Mars; de blev snällare och snällare för varje skiva, tills de lät som Sven-Ingvars. En tråkig utveckling, som kan förklaras med att det blev för lite sex och droger och alldeles för mycket rock‘n’roll.

Men det började bra. Den här skivan ska spelas på min begravning. Eller i vart fall på efterfesten.

18) DAISY CHAINSAW »Eleventeen«

Den här skivan köpte jag sista året jag besökte Hultsfredsfestivalen 1994. Då hade jag redan alla maxisinglar de gett ut. Jag hade väntat för länge med att köpa LP-skivan. Den hann ta slut. Men ett exemplar hittade jag två år senare på festivalen. Skivan är i extremt bra skick.

Daisy Chainsaw slog igenom med dunder och brak 1992 med »Love your Money«. Mycket tack vare sångerskan Katie-Jane Garsides totala utlevelse, och det faktum att de tackade nej till ett skivkontrakt med Madonna’s skivbolag. Garside lämnade dock gruppen efter ett tag. Trots detta fortsatte gitarristen och grundaren Crispin Gray att försöka ta bandet vidare. Men medias och publikens intresse var minst sagt ljumt.

Jag såg Daisy Chainsaw på Smålands Nation i Lund (1995?) när de uppträdde med den nya sångerskan Belinda Leith. Det var nog en av de bästa konserter jag upplevt. Crispin Gray såg ut som Steve Marriot och var den übercoolaste människa jag någonsin sett. Det var en underbar kväll. Men det märktes också vilka hopplösa förutsättningar bandet hade. Grays ansikte var grått och fårigt. Han var sliten och uträknad. Ändå gav han allt. Han var en underdog och jag tog honom till mitt hjärta mer än innan.

Ironiskt nog spelar idag både Katie-Jane Garsides och Crispin Gray tillsammans i gruppen QueenAdreena. Men ingen bryr sig.

[Edit: En Spotify-länk till QueenAdreena:]
http://open.spotify.com/album/1vvIvXegL1fxg6uQE5gEWZ

19) ALICE DONUT »Revenge Fantasies of the Impotent«

»Den impotentes hämndlystna fantasier«, kan man annat än älska den titeln? Jag hade hört Alice Donut’s »Rise to the Skin« och köpte den här skivan nere hos Uffe. Omslaget är ju minst sagt jättefult. Det är hemskt. Estetiken påminner om omslaget till tidigare omnämnda Raped Teenagers »I kräftans klor«. Men det passar verkligen musiken.

Alice Donut gör här inte bara en oförglömlig trumpetversion av Black Sabbath’s »War Pigs«, utan även de fyllesnackar sig igenom den improviserade spoken word-låten »Come Up With Your Hands Out«. En låt som skulle heta »Come Out With Your Hands Up« om de spelat in den i nyktert tillstånd. Men det gjorde de inte. Och hade de gjort det så hade den antagligen inte hamnat på en skiva.

Låten handlar om en hemmafru som inte är som omgivning vill. De förtycker henne, men hon tar oväntat hämnd inne på en bank. Hennes sista ord innan martyrskapet är »Eat led asshole!«.

20) TOTO »Hydra«

Okej, jag är fullt medveten om att denna skiva sticker i ögonen på de allra flesta. Det här albumet får inte finnas i någons samling. Wings är ju löjliga i jämförelse. Toto är det ultimata hatbandet. Att klanka ned på Steely Dan, men samtidigt gilla Toto’s »Hydra« är dubbelmoral. Medlemmarna i Toto sägs vara amöbor, de som lyssnar på deras musik är etter värre. Tycker de flesta. Hade de inte tyckt det, hade jag antagligen inte heller köpt den här skivan för 10 kronor i den där porrbutiken (som jag nämnt i flera tidigare inlägg) i Malmö.

Att gilla Toto’s »Hydra« är ett ställningstagande emot smakfascism – för demokrati och yttrandefrihet, samtidigt som man visar kuken för etablissemanget. Att jag tycker den är bra på riktigt och fullkomligt njuter av produktionen kan vi lämna där hän. Köp den inte – utan fortsätt istället hata. Något vill man ju vara ensam om.

Håll ut gott folk. Om världen finns kvar, så återkommer jag nästa vecka med del 5. Spänningen är olidlig. Till sist vill jag också bara påpeka att det går jättebra att visa fittan för etablissemanget också. Så att alla vet.
– So say we all!

Det handlar om svartrock och Hultsfred. Del 3 i inläggen om vad som döljer sig i min skivback på jobbet.

Mejlskörden har återigen varit stor, på gränsen till enorm. 36 nya positiva kommentarer har jag fått. Och så en knepig fråga från Anna-Greta Sjökvist i Alingsås som skriver och undrar:

– Men Gud, vilken bra blogg du har Nickan. Att skriva på det sättet du gör är ju banbrytande. Alla har bloggar där de fotograferar sig själva iförd nya kläder och med plutande mun framför en spegel. Visst kan det vara intressant att skriva utifrån ett perspektiv om kläder som man köpt. Men. Har man inte läst lite väl många bloggar som bara innehåller blogginlägg utefter detta koncept? Jag tycker i vart fall det känns sååå daterat. Att skriva om vinylskivor känns däremot fräscht och spännande. Ti-hi!

Hej, Anna-Greta. Jag har inte läst någon blogg om kläder, så jag kan tyvärr inte svara på din fråga. Men himmel – vad kul att du upplever min blogg som banbrytande. Riktigt skoj att läsa. Puss, puss!

Ja, gott bloggläsande folk. Då fortsätter vi den populära serien av blogginlägg om vad som finns i min skivback på jobbet. Och som vanligt skildras inte skivorna i någon rangordning, utan de numreras i den ordning de stod i backen den dagen jag fotograferade av dem. Och efter förra veckans bottennapp med 10 CC utlovas denna gång flera höjdare. Pass på:

11) DEEP PURPLE »Concerto for Group and Orchestra«

En klassiker från 1969! Rockmusik och klassisk musik i en skön blandning. En skiva som jag tror fortfarande inte digitaliserats. Tillsammans med »Made in Europe« är detta min min absoluta Deep Purple-favorit. Formgivningen av omslaget är fortfarande aktuellt då det precis återanvändes som homage när Opeth släppte sin senaste dvd-live-box »In Live Concert at the Royal Albert Hall« (en grym box som ni måste skaffa om ni inte redan gjort det).

Vinylen är originalpress, duktigt knastrig och saknar tyvärr innerpåsen i original. Tack vare det kunde jag köpa den för ynka 40 kronor. Även denna skiva inköpt i Malmö under 1990-talet. Ett köp jag aldrig ångrat.

12) DINOSAUR »Dinosaur«

Mina vänner lyssnade på »Bug«. Jag blev helt såld. Lyckades med att – som första tjomme i bekantskapskretsen – komma över ett exemplar av Dinosaur Jr’s första skiva. Informationen på skivan är knapphändig. Här finns inga årtal eller någon information om tryckort. Antagligen rör det sig om en återutgivning. Påminner om en kanadensisk pressning, men skall vara amerikansk. Inte så välspelad. Jag bandade över den till kasset för att inte slita sönder den. Ett smart drag. Nu kan jag även njuta den på äldre dagar. »Forget the Swan« har något skevt över sig som inte stod att finna i Dinosaur Jr’s övriga utgivning.

13) PALE SAINTS »The Comfort of Madness«

Den här skivan köpte jag enbart för att den var så jävulusiskt snygg. Den här skivan har ett omslag i grov, matt kartong. Omkring 400 g kartong skulle jag gissa. En skiva som man vill ha i knät och bara klappa. Tråkigt då att det är en hårig, äcklig katt på omslaget. Katter ska stängas i bur, dränkas in i zippo-bensin och tuttas på. Det har jag lärt mig av en användare på Facebook.

Det här är ju indiepop. Skostirr, oljud och vän kvinnosång i en skön blandning. »The Comfort of Madness« har faktiskt har stått sig bra genom åren. Kanske att jag har någon till skiva med Pale Saints, men i så fall på cd. Gruppen gjorde förutom denna skivan inget djupare intryck på mig.

14) THE CRAMPS »Bad Music for Bad People«

Att mina föräldrar lät mig åka till den första Hultsfredsfestivalen var för min mamma en gåta. Hon tänkte aldrig tanken på att inte låta mig åka– förrän ungefär ett årtionde efteråt. Då hade jag redan slutat åka.

Under den första festivalen hade jag en akt som var ett måste: Nils Lofgren. Det var därför jag var där. Mina vänner skulle se The Triffids.

Festivalen var detta år i stort sett bara befolkat av så kallade svartrockare. Svartrock har i vår tid felaktigt definierats som en tidig form av goth. Visst är det till viss del sant. Men 1980-talets frånvaro av snabba medier som fastslog vad man skulle lyssna på för att vara svartrockare, eller vilken musik som gick bra att kalla för svartrock bidrog till att innebörden av vad som verkligen var svartrock kunde skilja sig markant åt från stad till stad. Den enda egentliga gemensamma nämnaren var att man till viss del var svartklädd och lyssnade på någon form av »rock«. Det kunde till och med räcka med att det fanns någon som klädde sig i svart i ens närmsta bekantskapskrets för att man skulle smittas.

I 1980-talets Sverige gick alla omkring i pastellfärgade kläder. Svart ansågs vara fel, opassande och inte minst fult. Svart var fortfarande starkt förknippat med begravning och sorg. Svart var uppseendeväckande. Svarta kläder var allt annat än vanligt. Under senare delen av 1990-talet bröts föreställningarna om svarta kläder definitivt ned, modet blev ju då som bekant nattsvart. Under flera års tid var allt svart eller grått – till och med vita gardiner.

Svartrock var ett svenskt fenomen, precis som proggen, som inte var »prog«. »Svartrockare« var dessutom ett skällsord som i mångt och mycket till en början bestämdes och definierades av en inte alltför begåvad betraktare. Vad som var hårdrock, synt eller punk var bekant. Men allt annat konstigt kallades för »svartrock«. Till en början hade det alltså mera med utövarnas svarta klädsel att göra. Det var unga som ställde sig utanför det friska förenings-Sverige. Och man kan anta att utövarna till en början inte själva kallade sig svartrockare, utan det rörde sig senare om en yngre generation som klev in i den rollen. Spektrat på vad som kallades svartrock var alltså mycket brett. När tevekanalerna Musicbox och MTV bröt igenom så förvann begreppet mer eller mindre.

I en sådan krets av svartrockare diskuterades under första Hultsfredsfestivalen The Bangles flitigt av en person. Vad jag minns av diskussionen vara att en kompis till honom vid ett tillfälle blev förbannad och skrek i ett vredesutbrott:
– VAD FAN! JÄMFÖR DU THE CRAMPS MED BANGLES!?
Varpå det small och blev däng för den stackars Bangles-personen.

The Cramps lyssnade man bland annat på om man var svartrockare. På första Hultsfredsfestivalen var det en hel del som gick omkring med svarta motorcykeljackor och t-tröjor med den skettuffa The Cramps-loggan. Bandet skulle också vara »världens bästa band«, sades det. Jag blev förförd. The Cramps skulle bli mitt band. Jag kom, trots att jag aldrig hört The Cramps, att teckna en seriefigur, Robban, som gick omkring med en t-tröja med The Cramps-loggan. Men Robban hade precis som jag själv en svart getskinnskavaj istället för en motorcykeljacka. Och det skulle dröja två år innan jag lyckades med konststycket att hitta en LP-skiva med »The Cramps«. Samlingen »Bad Music for Bad People« införlivades i min skivsamling. Skivan är en återutgivning, skulle jag tro. Det var en enorm lycka att hitta denna skiva. Året efter fick jag dessutom tag på LP-skivan »Stay Sick« tillsammans med en stor plansch med Posion Ivy iklädd endast en paljettförsedd bikini och en kulspruta. Lyckan var total – jag har faktiskt aldrig varit riktigt lika lycklig sedan dess.

Lux Interior är inte död. Han är för alltid levande!

15) THE CLASH »The Clash«

De flesta av mina kompisar var helt sålda på The Clash. Själv plockade jag bara på mig de två första skivorna och någon singel. Det här är ju tidlös musik som – om inte alla – så i vart fall de flesta har i sin skivsamling. Den här, den första skivan, är betydligt punkigare än något annat de gjorde.

Här finns det också en rolig hultsfredsanekdot att berätta. 1988 spelade Joe Strummer & The Latino Rockabilly War på festivalen. Några Clash-låtar spelades, bland annat »Brand New Cadillac«. På natten, när jag skulle gå och lägga mig i tältet, låg det någon jävla idiot ett par tält bort och heja-ramse-ylade »Jockes rumpa!« som om han hakat upp sig. Till slut fick jag nog, så jag skrek för allt vad lungorna mäktade med:
– MEN VISA RÖVEN DÅ FÖR HELVETE!
Efter det var det tyst bortsett från några sporadiska skratt.
På morgonen, dagen efter, fick jag förtäljt för mig att killen legat och ropat »Jocke Strumpa« som i »Joe Strummer«. Så mitt primalskrik hade låtit som ett bittert utspel från någon som inte fick komma till.

Nu var det slut för den här gången. Tills dess att nästa inlägg i denna förträffliga serie om LP-skivor på mitt jobb kommer så säger jag: ajöken kamrater!

– So say we all!