VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

tisdag 31 augusti 2010

Bränn ned Ica.

Jag vet inte hur det gick till, men helt plötsligt hade jag kundkort hos Ica. Jag som hatade Ica. Jag som dessutom är emot sådant där. Kundkort. Det är som en prenumeration. Ett löfte. Man förbinder sig och lovar. Jag, konsumenten som är kroniskt otrogen. Jag som handlar en dag framåt. Jag som handlar där jag befinner mig. Jag hade nu lovat att handla på Ica. Jag var en hora.

Storhandlar gör jag aldrig, mest för att jag gillar att gå och cykla. När jag väl lämnar ritbordet eller datorn vill jag kunna röra lite på mig. Då blir det aldrig att man orkar släpa på en massa kassar. Bilen tar jag väldigt sällan när jag handlar. Jag gör det kanske en gång varannan vecka, och då oftast för att jag måste ha båda barnen med mig, eller för att jag har träningsvärk i benen och varken orkar cykla eller gå.

Jag hatar de allra flesta affärer, de har aldrig något jag vill ha. Affärer kan till exempel ha allt från en sorts senap till flera hundra, men det är aldrig rätt sort. Alltid fel. Jag vet inte hur många gånger jag har plockat en korg i stort sett full bara för att lacka ur fullständigt när jag inte kan hitta rätt vara. Då svär jag en liten visa, något som ofta inkluderar något i stil med »jävla skitaffär«. Sparkar lite på min korg. Överväger att lägga upp allt på hyllorna igen innan jag ilsket bara lämnar korgen och går ut medans jag mumlar förbannelser och svordomar.

Sedan hamnar jag i en annan affär där jag vet att den saknade varan finns. Men givetvis saknar då de något annat livsviktigt. Många gånger skiter jag då i att handla och sitter hellre hemma hungrig och hatar. Jag hatar så mycket att jag till slut:
a) måste dricka sprit.
b) ringa och beställa en pizza.
c) laga nått sket av det som finns hemma.

Ofta blir det c. Sedan är jag jättesur och ställer ultimatum till min käresta.
– I morgon får fan du handla. Jag ska aldrig mer handla. Aldrig! Jag var på Hemköp innan idag och de hade fan inte Edvins senap. Jag hatar dem! Jag hatar Hemköp – fattar du? Jag hatar de jävlarna.

Hon lovar att handla tills dess att jag kommit på bättre tankar. Och så påpekar hon att jag har barn och borde uppföra mig bättre. Men det vill jag inte. Jag vill döda. Då brukar min son också vilja döda. Sedan skriker kärestan på mig. Då måste jag förklara för min son att jag inte vill döda på riktigt, utan att det bara är något jag säger. Min son förstår. Sedan åker kärestan och handlar. Givetvis åker hon då till Ica. Det är bara Ica i Småland som har Edvins, det vet ju alla – utom min käresta. Ica i Västra Götaland har den ondskefulla konkurrenten Västervikssenap. Dessutom hatar jag ju Ica mer än Hemköp. Hur kan hon svika mig så? Jag och min son tecknar då upp en plan för hur vi ska ödelägga samtliga affärer i vårt område. Inte bara Ica, utan alla affärer. Rubbet. Jag lovar min son att han ska få ha eldkastaren, bara han är försiktig.

Men eldkastare av rätt märke är svåra att få tag på. Jag vill ha den modellen som jänkarna hade under andravärldskriget. Den de brände japaner levande med på Stilla Havets små exotiska öar. Men den är omöjlig att få tag på nuförtiden, så det slutar alltid med att jag måste cykla ned till saluhallen i hällande ösregn för att få tag på min senap. Eller mina isterband, eller min korv, eller ost, eller vad fan det nu kan vara. Västervikssenapen får stå och skämmas i kylskåpet tills den torkar eller möglar.

Min käresta var pådrivare av att vi skulle skaffa kundkort hos Ica. Jag hatade idén eftersom jag hatar Ica. Men under sommarhalvåret, då vi brukar bo i Halland, där det finns en jättefin liten Icaaffär, veknade mitt hat. Skogen och landsbygden har alltid en dämpande effekt på mitt hat. Så harmonisk, nästan berusad, skrev jag på en lapp som kärestan stack till mig. Det blir ju så när man är lycklig på landet. Men. Sommaren tar ju alltid slut och man återvänder till förorten, höghusen, parkeringarna, skräpet, klottret, hundskiten och den helt sinnesjuka stämningen; stressen.

Sedan uppdagades det att min syster också hatar Ica. Min son berättade det. Han har hatkoll. Då kände jag genast att jag var tvungen att återuppta mitt hatande. Och mycket värre än innan. Så då hatade jag på utav bara fan: hata, hata, hata, jävla piss-Ica-helvete, hata, hata, hata, helt plötsligt så står jag där med ytterligare ett kundkort i näven. Ett Coop-kort. Hur fan gick det till?

Min syrra handlar på Coop, det vägde väl säkert in, och i samma veva så började jag hata AdLibris, och då var ju Bokus enda alternativet eftersom jag sedan tidigare tok-hatar Cdon, och Bokus är ju typ Coop. Sedan ligger det ju ett vettigt Systembolag precis jämte Coop … och så brukar jag faktiskt reta mig på att jag aldrig har kundkort på Coop varenda vår eftersom man då kan köpa den där norska träoljan som är så jävla bra, tre stycken till ett jävla skitbra pris. Och så var det nog köttet. Coop har mycket bättre kött. Lamm framförallt. Och så är det ju så rent och snyggt hos Coop.

I somras fyllde jag jämnt. Förtio år som ni kanske vet. Kärestan är nästan lika gammal. Hon är några månader yngre och fyller jämt först om någon vecka. Igår. Igår fick hon en gåva från Ica. En jävla frystårta för 29 kronor. Men gav Ica mig någon frystårta när jag fyllde 40? Nä, det gjorde de inte! Och som tack för det Ica, kan ni dra åt helvete på riktigt. Nu hatar jag er så jävla mycket att jag aldrig – så länge jag lever – ska äta något som befunnit sig i er jävla hundskitsaffär. Jag hatar er så mycket att jag när som helst kommer att sprängas.

söndag 29 augusti 2010

En vargflock söker utmaningar.

Gais bandy och IFK Kungälv var båda klara för andra omgången av Svenska Cupen inför dagens match. Båda lagen hade dessutom en match i benen. Tempot i dagens match var därför inte direkt rafflande.

Kungälv öppnade starkast. De satte ett mål på en hörna efter ungefär 10 minuter. Sedan tog Gais bandy över matchen totalt, de dominerade fullständigt. Kungälv backade hem och väntade på kontringar, något man förvaltade si sådär. Kungälvs försvar fungerade hyfsat, men anfallsspelet var i mångt och mycket sorgligt. Kanske inte så konstigt då de mött Ale-Surte dagen innan. När de väl lyckades bryta igenom handlade det alltid om individuella prestationer. Något fungerande anfallsspel stod icke att finna. Däremot lyckades man med att göra mål på två hörnor, något som Gais denna dag totalt misslyckades med. Gais brände också en straff. Anmärkningsvärt, men inte förödande.

Det var underbart att se Gais och det nya spelsystemet, främst då anfallet som överlag fungerade väl. Man anföll gång på gång med tre man. En vargflock på linje som många gånger tillintetgjorde Kungälv. Söndagens match bjöd på riktigt fina passningar.

Muhrén såg lite trött och anfådd ut, men verkade samtidigt trivas och ha kul. Det var istället det unga gardet som klev fram och visade vilja och vinnarskalle. Matchen absoluta höjdpunkt var Ante Grips mål. En riktig rökare i krysset ur omöjlig vinkel. Hur fan bar han sig åt?

3-3 blev slutresultatet. Jävligt orättvist och mycket missvisande. Detta var en match som Gais skulle ha vunnit med minst 5-1. Men av någon jävla anledning såg Kungälv att gå vinnande ur striden med 3-2 … men i slutsekunderna kom vargflocken störtande fram och utjämnade. Kungälv vart utspelade.

Detta bådar givetvis gott för framtiden. Det skulle inte förvåna mig om Gais bandy tar sig vidare efter kommande helgs matcher. De ser förbannat farliga ut.

lördag 28 augusti 2010

En härlig bandyafton med Gais.

»När vi inte ens kommer till avslut när de ger bort bollen, då blir det tufft, säger Gaistränaren«, står det att läsa i lördagens Göteborgs-posten. Det var match i fredags. Både Gais fotbollslag och bandylag spelade, på ungefär samma tid. Jag valde att ta bilen ut till Ale Arena, Jennylund, för att se Gais bandylag möta Ale-Surte på deras hemmaarena.

Det är fortfarande augusti, och vädret är ännu så pass milt att man fortfarande kan njuta en eftermiddagsöl på balkongen. Hösten är här, det vet jag, för skogen är full av svamp och de svarta överdimensionerade och håriga spindlarna har börjat komma upp ur kloakerna. Det gör de alltid när hösten kommer. De söker sig upp genom rören. På morgonen när man kliver upp och går in till toaletten så ligger de där. I handfatet. Samma sak vartenda år. Nionde året i rad. Spindelsäsong. När jag väl flyttar från den här lägenheten, kommer jag inte sakna de där svarta spindlarna.

Det är fortfarande augusti och fotbollssäsongen är ännu inte över, men isen ligger redan inuti Ale Arena. Både barnen och jag själv blir sugna på att ge oss ut på den när vi ser isen ligga förföriskt blank. Ändå är detta inte bandypremiären på försäsongen. Den missade jag förra veckan. Dagen innan hade jag trillat dit den lyckliga timmen på en av stadens rockklubbar. Det var halva priset och jag beställde in sprit och till och med alkoläsk. Jag ville prova. Och förresten – hellre alkoläsk än »stor stark«.

Ändå gick jag tidigt hem tyckte jag. Jag visste att jag skulle köra bil dagen efter. Men vad hjälper det när man också börjat kvällen tidigt med en öl på en av centralstationens krogar – mitt på dagen? Föga. Eftermiddagsfotboll på Gamla Ullevi med flera öl, efter det följde rockklubben och ännu ett par till öl, en visky, ett par alkoläsk och sedan blev jag bjuden på Jägermeister. Och jag glömde bort att jag är förtio fyllda och vuxen, att jag ska varva med vatten.

Suck och stön. Jag vaknar upp dagen efter och känner mig som den småfete medelålders mannen som Grabbarna från Angora sjunger om. Han som har polare som förfestar med Bacardi Breezers. Och hela livet låter som Linkin Park. Fruktansvärt.

Det hade ju inte varit första gången jag hade gett mig ut stupfull i en bil. Men det var nog sjutton eller arton år sist. Och då bodde jag ute på landsbygden, och någe körkort att förlora hade jag väl knappt hunnit att få. Nu är jag sta’bo, med ungar och hela kvillibitten. Bilen fick stå. Bandyn fick vara. Istället fick jag sitta i soffan och titta på bubblorna i glaset när min alvedon brusade.

Gais bandy har inför årets säsong gjort en riktig kanonvärving. De har värvat världskändisen Magnus Muhrén. Detta är en helt otrolig värvning. Som om att få hit Ronaldinho eller Ronaldo för att göra en jämförelse med fotboll. En spelare som har haft sin absoluta topp, men som samtidigt har så mycket erfarenhet och pondus att han är värd sin vikt i guld. Denne spelare finns nu i Gais bandy. Siktet är helt klart inställt på Elitserien … och det här trodde man ju fan inte var sant, men … det är sant. Klart som fan man är sugen på att få se lite bandy, klart som fan man blir purken på sig själv när man super bort den första chansen.

Den där första träningsmatchen vann Gais mot storebror Kungälv. I och för sig en repris från förra årets försäsong. När det väl gäller brukar Gais åka på däng. Men när man i kvalet förra säsongen såg Gais utmana Kungälv om en plats i Elitserien så såg man också att det inte är mycket som skiljer de båda lagen åt. Lillebror har blivit stor. När nu även pappa Muhrén spelar i laget, ja då jävlar! Nu blir det bandy. Nu blir det bandy!

Valet mellan fotbollsgais och bandygais var således inte så svårt att göra. Det som jag tycker är intressant, är att den där kommentaren fotbollstränaren Axén gör i Göteborgs-Posten, hur den lika väl kunde gälla för Gais bandy. Det är ett självsäkert och välrepeterat lag som inleder matchen. De första tio minuterna visar de upp ett underbart anfallsspel. En formationsuppställning som verkar vara 5-2-3. Hårt defensivt och aggresivt på en gång. Jag blir djupt imponerad. Lite besviken är jag över att jag inte hittar nr 13, Murhén på isen.

Det säger pang tre gånger. Gais leder med 3-0 ganska snart. Runt omkring mig talas det om utklassning. Om sanningen ska fram så var det ändå Ale som hade vassast chanser i inledningen. Gais spelade så lekande lätt och avslappnat, verkade inte ta matchen på något större allvar, de var lite för självsäkra. Att sätta tre noll i baken på Ale-Surte är ju heller inget som man ska inbilla sig att man kommer undan med ostraffad. Som att köra in handen i ett getingbo.

Ale-Surte är ett fysiskt starkt lag. De spelar alltid stabilt och bra. Det är inte för inte de har byggt sig en inomhusarena, och de blir inte glada när kusinen från staden kommer hit och glider med sina fina skridskor och tror de kan skjuta bollen förbi målvakten i nät bara för att de är från storstaden. Föga oväntat tog de sporrade vildkatterna så småningom ledningen.

Själv var jag aldrig orolig för Gais del. Jag kände hela tiden på mig att de skulle vinna. Visst brakade spelet ihop så småningom. Något 5-2-3 såg jag inte röken av.
– Vad spelar de nu? Vad fan har de för uppställning, frågade jag min son. Inte för att jag förväntade mig ett svar. Jag pratade mest högt för mig själv.

Det visade sig också att Muhrén minsann fanns på isen hela tiden. Men inte med nummer 13 utan nummer 66 (Hellströms gamla nummer?). Numren på tröjorna stämde inte överens med numren på det där lilla jävla bladet som man alltid sitter och kikar i för att hålla reda på vilken spelare som är vilken. Det rådde totalt jävla nummerkaos på isen. 12 och 18, vicka fan var det? De fanns ju inte med på lappjäveln. Och det går ju fan aldrig höra vad man mumlar ut i högtalarsystemet. Så skit samma. Värre och mer irriterande är ju att det tydligen skrivs »numren« när man trots allt faktiskt säger »numrena«. Vad är det för jävla land vi lever i? Numrena heter det väl ändå?

Precis som Axén sa så blir det tufft när man inte gör mål när motståndarna ger bort bollen på egen planhalva. Då ska det bli mål. Det fick man i hemläxa av Vänerborg förra säsongen. Men. Gais var inte särskilt taggade. Det slarvades hela tiden, med allt. De sprätte bollarna hit och dit. Tappade och schablade. Men i grund och botten hade man ett spelsystem, som när man fått rutin på det, kommer att sparka stjärt. Att de inledningsvis tänkte på annat och var lite väl styva i korken, oroade mig inte. För de vinner. Såklart. Det fanns väl kanske ingen anledning att ta ut sig i onödan.

När jag nöjd och glad kliver ut genom entrén från Ale Arena, blir jag helt paff. Det är som att komma ut till en bastu. Värmen utomhus överraskar mig. Barnen som är sockerstinna av kexchoklad och godis springer av sig i den intilliggande skogen. De hittar ett par soppar. Själv hittar jag några kantareller vid vägkanten. Vilken fin avslutning.

torsdag 19 augusti 2010

Tro inte på hajpen!

Iron Maiden har släppt ett nytt album. Det är svårt att komma undan det. Det är som om – inte bara hårdrocksankdammen – utan hela jävla samhället drabbas av psykos varenda gång det sker.

Jag har givetvis lyssnat på den och torrt kunde jag konstatera att skivan var om möjligt ännu sämre än deras dans med döden-skiva. Inget kräkmedel, bara jävligt ointressant. Därför blir jag förvånad när jag gång på gång läser recensioner av skivan i tidningar. Det är fyror hit och det är fyror dit? Vad i helvete är det frågan om?! Är jag den enda i hela världen som inte fått tag i den riktiga skivan? Den skivan jag har lyssnat på är fan inte värd några fyror. Den är inte värd ett skit.

Läste en hyfsad artikel i Rushnumret av det engelska magasinet Prog. Det handlade om norsk progg. En liten, kort och ändå djuplodad artikel, som i vart fall hinner med Ihsahn och ett norskt Shining. Det norska Shining beskrivs som ett jazzmetalband. En av medlemmarna är Jørgen Munkeby som spelar saxofon på Ihsahns tredje album »After« (som jag skrev om i våras). Givetvis blir jag tvungen att smålyssna på norska Shining där jag hittar det på nätet. Jørgens saxspel på »After« är bland det bästa i sin genre jag hört.

Och ta förresten det med en nypa salt. Jag har inte hört så mycket saxofon i mina dagar. Vad kan det röra sig om? Gato Barbieri, David Sanborn och …? Fan vet. Saxofon är ju ett instrument man sällan trillar på, så att säga. Jag minns det mest som ett irriterande inslag i 80-talsmusiken. Band som till exempel Dire Straits och Huey Lewis hade alltid med någon jävla saxofonist som stod och tutade i bakgrunden. Någon som en gång under varje konsert fick gå längst fram på scenen och pliktskyldigt spela ett saxsolo i strålkastarljuset. Var det någon som gillade det? Någon som brydde sig? Saxofonen upplevdes många gånger som en onödig ingrediens. Den fick lov att vara med, men den fick aldrig lov att ta del av musiken på allvar. Samtidigt är det ju förstås också andra saker som spelar in. Som att det knappt är någon som spelar saxofon … varken då eller nu.

Det fanns ju band som Fiendens musik, som hade en saxofonist som fick vara med på lika villkor i musiken, om än som ett kompinstrument. Jag vill minnas att det var saxofon med på någon Ebba Grönskiva. Kanske samma snubbe? Fiendens Musik och Ebba Grön turnerade ju tillsammans.

I Shining är Jørgen i vart fall inte en onödig ingrediens. Han är en bärande del av bandet. Jag har inte hunnit lyssna in mig så mycket på deras musik. Shining-skivor växer inte på träden. Men det är ett band som jag satt högt upp på min »Att lyssna på-lista«.

I Prog-artikeln rankas fem klassiska norska proggalbum; Borknagars »Epic« är ett av dem. Det blev aldrig att jag lyssnade in mig på just »Epic«. Annat kom i vägen. Jag kan ju inte göra annat än att plocka fram det. Detta sker i samma veva som jag jobbar med att försöka ge nya Iron Maiden en chans. Men efter att ha lyssnat på Borknagar … hur kan man då lyssna på Maiden igen? Någonsin! Borknagar är allt mycket bättre av det som Iron Maiden försöker sig på att närma. Problemet är att Iron Maiden redan har allt. De är inte längre hungriga. De har inget att leva för.

onsdag 18 augusti 2010

Offside nr 5 2010



Jag medverkar med flera illustrationer i nya numret av fotbollsmagsinet Offside:

Sommarens jamsessioner i backspegeln.

»I backspegeln« var en populär rubrik när jag jobbade på Knasentidningen, så jag snor helt enkelt den till det här inlägget som kommer att summera lite av de skivor jag har lyssnat på under de svala sommarkvällar då jag grillat satan och druckit femtontusen liter öl och tuggat i mig minst tre små grisar som inte var ett skit lyckliga innan de hamnade paketerade i frysdisken.

1. PETER GREEN »In the Skies« (1979)

Jag upptäckte Peter Green när jag gick på Brinellgymnasiet i Nässjö 1987. Hur jag började lyssna på hans musik minns jag inte riktigt, men kopplingen bör ha varit att jag gillade »Albatross« med Fleetwood Mac och ville gräva vidare. Mycket musik på den tiden köpte jag på ren intuition. Så av någon anledning köpte jag »The End of the Game« (1970). Sedan skaffade jag mig resten av hans katalog. »Kolors« (1983) lyckades jag dessutom hitta som bild-lp för typ tjugo kronor. De andra skivorna var inte mycket dyrare. Peter Green var inte i ropet 1987. Peter Green var snarare i ropet 1968-69. Och då var han väldigt mycket i ropet. 1968-69 var de gyllene åren då han bildade och var förgrundsgestalten i Fleetwood Mac. Han var en världsberömd gitarrhjälte som influerade Eric »God« Clapton och Jimmy Page. Det var också då han partajade som om det vore 1999. Ett frekvent missbruk av LSD gjorde att han utvecklade schizofreni.

Under toppen av sin karriär spelades debutalbumet »The End of the Game« in. Det var kort och gott en inspelad jamsession som släpptes som soloalbum 1970, samma år som jag föddes. Albumet är en riktig höjdare, som jag personligen tycker piskar den samtida Jimi Hendrix stjärt. Jag är kanske rätt ensam om att tycka att Hendrix var lite väl begränsad som gitarrist – och lite orättvist; han dog ju och fick aldrig chansen att utvecklas. Men detsamma gäller också faktiskt mer eller mindre även för Peter Green. I vart fall som gitarrhjälte och -virtuos. Efter att ha tagit LSD och utvecklat schizofreni var han död som gitarrhjälte.

När Peter Green, efter att haft diversejobb och suttit inspärrad för psykiatrisk vård, återvänder till musiken 1978 och påbörjar inspelningen av albumet »In the Skies«, är han alltför ovan och osäker som gitarrist, så det blir istället en ung förmåga vid namn Snowy White (sedemera Thin Lizzy) som får gå in och agera sologitarrist i studion. Kvar finns inte virtuosen utan låtskrivaren Green – som inte längre är riktigt i samklang med sin tid. Han skapar inte längre trender och han följer sannerligen inga. Som musiker verkar han tagit intryck av funkmusik och av kollegorna i Santana. I »Proud Pinto« och avslutande låten »Apostle« hittas dessutom lite vaga spanska influenser. På återkomsten står Fleetwood Mac-bluesen inte att finna, inte annat än i spåret »A Fool No More«, en ganska traditionell blueslåt, men framförd med de tydliga greeniska släpande ekoeffekter på gitarren, även om det sannolikt är Snowy som spelar.

Tempot albumet igenom är väldigt lättsamt och behagligt. Nästan långsamt, men ändå aldrig riktigt. Det handlar mera om en slags promenadtakt. Låten »Tribal Dance« låter som en easy listening-cover från något spår som skulle kunna vara plockat från »The End of the Game«. Över huvud taget är det det genomgående något släpiga tempot som gör »In the Skies« så unik. Det sticker aldrig iväg, det sackar hellre aldrig av. Att dra en parallell till svensk dansbandsmusik i foxtrot-takt känns både ogenomtänkt och inte helt dumt – paradoxalt – för att försöka få grepp om ett ord.

När skottarna Teenage Fanclub och deras motsvariga jänkarkollegor Velvet Crush spelade indiepop i början på 1990-talet lät det som om de inte hade gjort annat än att lyssnat på »In the Skies« sedan de föddes. Tyckte jag då. I vart fall när jag hörde dem i Växjö-skivaffären »Uffes Källare« på den tiden. Men givetvis var de båda grupperna lite rockigare; främst Teenage med sina »Heavy Metal«-låtar. Och några spår av funk, Carlos Santana eller spanska gitarrplock stod inte att hitta hos dessa båda grupper. Efter en närmre objektiv granskning är det bara ett spår på »In the Skies« som låter indiepop; »Seven Stars«, också en av de låtar som har ett kristet budskap. Om än vagt. Det verkar handla om någon form av undergångspredikan influerad av Uppenbarelseboken:
Seven stars
light seven lamps
Seven seals opened by the lamb
Seven horns
and seven eyes
Seven spirits from the skies

Titel- och inledningsspåret »In the Skies« är väl annars den enda låten på albumet som har ett egentligt kristet budskap.

Den instrumentala låten »Apostle« som avslutar »In the Skies«, den påminner mig väldigt mycket om ZZ Tops instrumentala låt »Asleep in the Desert«, som med sina spanska influenser i sin tur påminner mig en hel del om Dire Straits »Private Investigations« som givetvis leder oss helt och hållet bort från ämnet. Men det gör inget. Det var ändå slut. Det finns inget mer att tillägga än att det inte finns något vackrare än att sitta ensam med en bourbon och ett pipstopp laktavia och titta upp mot den stjärnklara natthimlen samtidigt som »In the Skies« knastrar på skivspelaren.

2. EARTHLESS »Rhythms From A Cosmic Sky« (2007)

Jänkarbandet Earthless från solskensstaten Carlifonia verkar aldrig ha hört talas om Peter Green. Det enda de verkar ha lyssnat på är Jimi Hendrix. Och Black Sabbath förstås. Kanske har de också ett kristet budskap, i vart fall har de döpt det inledande instrumentala spåret på »Rhythms From A Cosmic Sky« till »Godspeed«. Låten klockar in på 20:55! Och om Peter Green påminner mig om indiepop så påminner Earthless musik mig om de tidiga Rävjunk-inspelningarna. Här finns det tendenser som andas Hawkwind, Sleep och (med Earthless samtida) YOB. Det drar åt spacerock men bör nog mera korrekt beskrivas som någon form av psykadelisk hård rock med rötter förtio år tillbaka i tiden, i året jag föddes: 1970.

Jag läste som hastigast i internetupplagan av Aftonbladet för några veckor sedan om jänkarungdomar som blev »höga« på monoton musik. Jag orkade inte sätta mig in alltför mycket i artikeln, eftersom den verkade vara hämtad från kvällstidningarnas förlaga »En Ding Ding Värld«. Men att man kan bli hög på musik är väl knappast någon nyhet för mig eller resten av mänskligheten heller för den delen. Och ska man knarka sig sönder och samman heter drogen: Earthless. Glöm all skit som pubesbarnen och vitmakt-anhängarna skriver på Fl-ass-backs knarkavdelning. När du känner för att vara asocial men ändå vill ha kul är det Earthless du ska ha i lurarna. »There is no coming back« som en raspig strupcancer-reklamröst kunde informera. I så fall kan jag bara hålla med, även om det aldrig når närheten av de musikaliska höjder Hendrix nådde med »Room Full of Mirrors«.

3. MY BROTHER THE WIND »Twilight In The Crystal Cabinet« (2010)

Om Earthless är knarkmusik med rötterna i Hendrix, så skulle man kunna göra det lite enkelt för sig och skriva att den svenska konstellationen My brother the Wind är knarkmusik med rötterna i Neil Young.

Albumet, som det utmärkta svenska skivbolaget Transsubstans släppte strax innan jag gick på min semester och Sverige fick den varmaste sommaren i mannaminne, är en jamsession inspelad i Åmål och det första som jag tryckte in i stereon när jag anlände till stugan där jag tillbringade största delen av min grisgrillarsemester. Barnen klagade. Kärestan klagade. Ingen verkade uppskatta det faktum att medlemmar från Anekdoten, Makajodama och Magnolia samlats och spelat in den kanske bästa svenska jam-skivan någonsin! Och var det inte musiken de klagade på, så var det den extremt höga ljudvolymen jag avnjöt skivan på. Herregud In the Skies! Det här är ju verkligen musik som man vill att skogens konung, älgen, också ska kunna njuta av. Så det var öppna fönster som gällde, och vrida volymen ända upp till elva.

Basgångarna på andra låten »Electric Universe« är helt jävla otroliga. Jag bara måste påpeka det en gång till: basgångarna på andra låten »Electric Universe« är helt jävla otroliga. Helt jävla otroliga!

Och nu måste jag fan gå och lägga mig.

måndag 16 augusti 2010

Du vet att du är en nörd när ...

... du vid 40 års ålder fortfarande inte kan låta bli sådan här skit:




fredag 13 augusti 2010

Det finns ju för helvete ingen dålig kristen musik!

Jag befinner mig i min tecknarateljé en bit från Järntorget. Skannern läser in en illustration jag tecknat. I ett gränsland står jag med tankarna någonstans i det blå och blicken sökande ut över parkeringen och sossarnas högborg, Folkets Hus.

Ibland brukar man kunna titta på tonårskillar och yngre män som åker skateboard utanför. Men idag är det folktomt, förutom de sporadiska klungor med folk som anlänt till kajen en bit bort för att sedan skynda sig förbi vår ateljé på väg till Järntorget och dess spårvagnar.

Jag delar lokal med sex andra kollegor i den »mindre lönsamma kulturbranschen«. I pengar mätt. Det är så göteborgspolitikerna ser på oss. Som »mindre lönsamma«. Jag hörde en socialdemokrat säga det på Västnytt härom dagen. Han var lite frustrerad. Han ville ju verkligen skapa bra förutsättningar för kulturarbetare … men … men. Kulturarbetarna var ju inte så lönsamma som han önskade. Det hade ju varit så enkelt för honom om alla hade kunnat vara lönsamma. Då hade han kunnat behandla alla lika, ungefär så som sossarna uttryckte det på den tiden då han var ung och flickorna inte hade någon bh och de hade en krullig fin frissa mellan benen. Det var då livet var enkelt och härligt och flickorna luktade gott och smakade inte läppglans som de antagligen gör nu. Det var längesedan han kysste någon flicka.

Kanske sossepolitikern sitter i klossen där borta, funderar jag. Folkets Hus. Men antagligen inte. Sossarna har för länge sedan övergett det där huset. Rent ideologiskt.

Bakom mig, får plötsligt min tecknarkollega ett utbrott : »FAN! DET FINNS JU FÖR HELVETE INGEN DÅLIG KRISTEN MUSIK!«

Det visar sig att den cooljazz vi lyssnat på en timme tillbaka är psalmer i jazztappning. Och anledningen till att jazzen spelats är för att hämnas oförrätten att jag några timmar tidigare spelat Peter Greens mästerliga skivalbum »In the Skies« – och, i min kollegas tycke, alldeles för sent informerat honom om att det fanns ett kristet budskap i texterna.

Min kollega har svårt att acceptera några trosuppfattningar över huvud taget. Han har inget speciellt emot kristendomen, han hatar alla religoner och dess utövare. Judar, muslimer och till och med kyrkbrännare. Han gör inga undantag. Dessutom befinner han sig mitt uppe i ett ställningskrig med mig, den äldre och bättre kollegan. Symboliskt har han till exempel, utom räckhåll för mig, hängt upp en stor bild på en gam som smaskar i sig ett as som ett kronverk ovanför sin plats. För tydlighetens skull har han känt sig nödgad att inkludera ett par egenhändigt textade namn med tillhörande pilar på bilden som informerar om att det är jag som är aset och att det är han som är pippifågeln.

Hans tolkning av mitt Peter Green-spelande är att det varit en medveten trojansk häst. Jag bjuder på fin musik. Han tackar. Jag säger det var förresten kristen musik.

Hans motangrepp, bredsidan som skulle skicka mig sjunkande ned i djupet, har istället självantänt och exploderat i hans egna båt. Han upptäcker att han gillar kristen musik. Han gillar när gamla jazzgubbar tolkar psalmer. Det finns trots allt ett litet ljus inom honom.

Hans strategi på motattack och sökningar på den musiktjänst han betalar en månadsavgift för att kunna utnyttja ger inga bra sökresultat. Han söker efter något som kan irritera mig. Jag tror inte han vet vad »unblack metal« är för något, om något sådant ens existerar annat än i ren teori. Hans strategi går inte ut på att lura mig. Istället vill han spela något dåligt, flina och säga: »sådant här gillar du.« Han söker efter något med tungmål, och helst av allt en galen pastor som skriker i falsett. Något som kan bekräfta hans fördomsfulla bild av hur det går till i norra Småland och Uppsala-trakten. Sökningarna på »kristen« och »kristet« bjuder bara på easy listening. Istället för att vi båda skulle ha lidit, har vi nu trummat med fingrarna och vaggat med våra huvuden och nackar. För kristen musik är bra!

Har du sett »Gilliap« frågar jag upprymd min kollega. Jag förklarar att det i den filmen finns ett gäng gamla gubbar som sitter och spelar psalmer. »Jävligt bra film«, lovar jag. Men min kollega tar inte betet. Han har är mätt på kristendom.

fredag 6 augusti 2010

tisdag 3 augusti 2010

Den amerikanske djävulen gurglar munnen före eller efteråt?

Alla black-metalband av rang kommer från Norge, sjunger på norska och bränner kyrkor och grillar prinskorv över askan – det verkar åtminstone alla som inte bor i Norge tro. Finns det något skojigare än stackars ryssar, mexikanare och jänkare som desperat försöker knåpa ihop ett urelakt namn på sitt hårdrocksband, men misslyckas fatalt ...

Vem minns inte 80-talsgruppen Trojan som bestämde sig för att göra precis som Motörhead och Blue Öyster Cült och lägga till ett par exotiska prickar och kalla sig »Tröjan«? Jag såg deras skiva i tidningen Okej och fick mig ett gott skratt. Självklart lyssnade jag aldrig på dem. Skulle aldrig falla mig in.

Från Kalifornien, av alla jävla ställen, finns bandet Evighet av aske. De trummar på bra som fan, särskilt i låten »Haakonssagan«. De har ju helt klart hittat ett skandinaviskt sound. Fula i mun verkar de vara också, så pass fula att de måste döpa sitt album till »Vade mecum«. Vad jobbigt! Det går ju bara inte lyssna på en grupp som döper sitt album till Vademecum. Visst finns det säkert också någon latinsk betydelse som någon förläst akademiker orkar bry sig om. Men faktum kvarstår: det är förbjudet att döpa ett album till »Vade mecum«.