VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

onsdag 23 juni 2010

Ett attentat mot ett sovande samhälle.

Nu tänker jag ta semester fram till augusti. Till dess att jag är tillbaka, bjuder jag på en sommarnovell som jag skrev för ungefär sju år sedan. Trevlig sommar!


ETT ATTENTAT MOT ETT SOVANDE SAMHÄLLE.
____________________________________

Jag är en särling. Jag är en son av ett sovande samhälle. Son till en moder som inte vill vakna. Jag ville väcka henne. Ruska om henne. Detta genom ett attentat. Ett politiskt attentat. Ett attentat som skulle väcka de sovande. Jag var övertygad om att ett bombdåd skulle åstadkomma något – särskilt i en demokrati. En demokrati där den demokratiska utvecklingen hade stannat av. En demokrati där det rådde ett dödläge. Ett stiltje som jag såg mig skyldig till att bryta för att utvecklingsprocessen åter skulle ta fart. Jag fann mig inte i – att som åskådare – stillsamt betrakta min framtid dra sina sista andetag. Min förhoppning och uträknade plan, blev, att med ett bomdåd få de styrande att bli varse om de negativa strömningarna som obemärkt höll på att växa sig starka i Nässjö. Kapitalister, imperialister och fascister skulle inte obemärkt leva i och ta över denna stad av levande döda. En bomb utan avsändare skulle vara den välbehövliga adrenalininjenktion som skulle ändra på allt. Yrvaket skulle man börja spekulera i varför några skulle vilja spränga en bomb i deras fridfulla småstad. Vilka kunde göra något så avskyvärt? Och varför? Inte vem – utan vilka. Och det var dessa »vilka« som var min egentliga måltavla.

Full av förväntan kunde jag inte låta bli att dagdrömma om vad som skulle ske efter mitt bombattentat. De flesta av dessa dagdrömmar handlade kanske inte konstigt nog om att ge intervjuer till tidningar och teve; för min plan hade ett enda stort fel: jag kunde på inget sätt åta mig äran efteråt. Detta gottgjorde jag genom att uppleva en verklighet där jag efteråt avslöjades. En verklighet där mina tankar genom medias höga intresse väckte allas medvetande. Jag blev kändis­rebell. Förhörd och fängslad. Hatad och älskad. Mina handlingar ledde till att världen ändrades. Jag var frälsaren, bombmannen och artonåringen med hela världen. Jag var Che Guevara.

Men om media i verkligheten skulle intervjuat mig efteråt, så skulle de undra vad som gick snett. Lokalen blev helt utbränd, men de två första bomberna exploderade aldrig som planerat. Detta trots att jag i förväg provsprängt flera stycken ute i skogen, och var förvisad om att bomberna fungerade. Men när jag väl stod där utanför lokalen, strax efter klockan två på natten, ville de inte fungera. Ingen explosion – ingen revolution. Jag förnedrade mig genom att gå hem och hämta en ny bomb. Efter en timme var jag tillbaka. Men inte heller då exploderade bomben. Stubinerna verkade slockna, jag är inte riktigt säker på vad som hände, eftersom jag inte vågade befatta mig närmare med blindgångarna. Jag borde avbrutit aktionen då. Jag borde ha avbrutit redan efter den första blindgångaren. Istället gick jag åter hem, och hämtade denna gång en petflaska som jag hade tankat full med bensin på en bensinmack. Sedan tände jag helt enkelt eld på lokalen.

Men det kanske hade varit bättre om någon hade anmält det som ett misstänkt inbrott, eftersom ett fönster var krossat. Polisen skulle ha kommit dit. Man skulle ha hittat en blindgångare, och min egentliga avsikt skulle ha kommit fram. Och de – skulle känt sig hotade. Men nu – när jag gick tillbaka och hällde bensin in genom det krossade fönstret, och sedan tände på – degraderade jag inte bara mitt bombdåd till mordbrand – jag brände också blindgångarna. Jag förstörde helt enkelt de uppenbara bevis på att jag hade genomfört ett bomdåd, om så ett misslyckat sådant. Ingen skulle leta efter spår av sprängmedel. Det fanns ingen anledning till att göra det. Bomberna exploderade i lågorna långt innan brandkåren hade orkat leta sig fram till mitt skådespel. Det tog dem fjorton minuter. Lokalen var då övertänd och rökutvecklingen enorm. Själv satt jag en bit bort med utkiksvy från en skolgård och kedjerökte uppgivet cigarett efter cigarett.

Någon dag senare blev det inga helsidor, utan bara en notis i den lokala morgontidningen. »Ny brottsvåg över Nässjö« löd den lilla rubriken. Det hela ansågs inte ens vara unikt. Det var bara nytt. Ett i mängden. Mordbränder skedde var och varannan dag och var inte något att fästa sin uppmärksamhet vid. Det var ett pojkstreck som i bästa fall betecknades som just brott. Jag fick hålla till godo med det lilla. Men – och detta var ju för mig fruktansvärt – man hade missuppfattat uppsåtet. Det som man såg som ett »brott«, var ju i själva verket ett politiskt attentat; början på en revolt. Den demokratiska revolutionens startskott.

Fast värst av allt – det var att jag blev tvungen att dela min lilla notisutrymme med två berusade skolkamrater. Dessa, som för övrigt var så politiskt oengagerade som någon kan bli, hade krossat ett skyltfönster på en tobaksaffär, som de sedan länsat på cigaretter och godis. De hade tagit mer än de kunde bära, så hela deras flyktväg kantades av godis och cigarettpaket som de hade tappat. Det hade inte varit några problem för polisen att följa deras väg hem. Där greps de och sattes sedan i fyllecell för att, som det stod i notisen, »sova ruset av sig«. Genom att mitt politiska attentat nu delade utrymme med mina skolkamraters fyllefnatt, kunde tidningen omnämna det hela som en »brottsvåg«.

Om nu media efteråt hade frågat mig vad som gick snett, hade jag svarat med en motfråga: var var ni? Det var aldrig någon journalist på platsen.
Så här med facit i hand, skulle jag givetvis valt en annan tidpunkt för attentatet. Anledningen till att det omnämndes som ett brott, var nog att det var semestertider. Det var mitt i sommaren. Det var industrisemester. Och Nässjö, och alla andra småstäder i Sverige som inte låg utmed kusten, hade sjunkit i koma. Det fanns helt enkelt ingen journalist som kunde åka till platsen. Jourhavande på morgontidningen tog med stor sannolik endast del av räddnings­tjänstens fantasilösa rapport. Och vad bestod den av? En adress och ett preliminärt utlåtande om brandorsak, som jourhavande för enkelhetens skull valde att citera rakt av och avsluta notisen med: »Branden misstänks vara anlagd«. Vilket övertygande slut på en karriär som attentatsman.

Jag blev aldrig någon politisk revoltör. Jag blev ingen terrorist. Nässjö kom aldrig att frukta »Bombligan«. Man skulle aldrig bekanta sig med »Artonåringen«. Jag var, och har förblivet, en vanlig okänd mordbrännare som vid ett tillfälle fick dela mediautrymme med min skolas bottenskikt.

Men tänk om den jourhavande journalisten bemödat sig med att ta reda på vad för typ av lokal som låg på den aktuella adressen. Tänk om han hade fått reda på att ett politiskt parti hade sin lokal där. Hade det inte då varit befogat att göra en noggrann utredning om brandorsaken. Och hade man då inte kunnat konstatera att två explosioner dessutom ägt rum i lokalen. Om inte annat skulle det säkert ha funnits vittnen på att så hade skett. Och hade det inte då varit rimligt att misstänka någon form av politiskt attentat och ge det mer utrymme än en notis? Jo, i min värld fungerade det så. Men verkligheten såg antagligen annorlunda ut.

Nässjö var inget Harare, Madrid eller Jerusalem. I Nässjö hotades inte journalister till döds av lokalpolitiker eller terrorister – i Nässjö var istället journalisternas värsta mardröm att inte kunna fylla ut det utrymme där det saknades annonser. De levde och närdes inte på vilja – utan av hemlängtan. De levde inte i den stora världen – de levde i lilla inskränkta Nässjö. De trivdes när det inte hände något, trots att händelselösheten orsakade dem merjobb i form av rapparkalja-rabblande skriverier. Men de hade det bra. De ville inte klaga.

Så mitt politiska attentat gled obemärkt förbi. Två veckor efter branden, när semestern hade tagit slut, nämnde tidningen i förbifarten att ett av stadens poli­tiska partier skaffat en ny lokal – eftersom deras förra hade brandhärjats. Ingen orsak till branden. Ingenting. För ingen i Nässjö förväntade sig ett politiskt attentat. Ingen i Nässjö ville se ett politiskt attentat. Och när varken den lokala tidningen eller polisen såg att det egentligen var ett politiskt attentat, var det inte heller ett politiskt attentat. En av bygdens oanpassbara ungdomar hade fått spel och tänt på. Brandkåren hade släckt, och där satt han nu, i askan av sitt elände. Så småningom skulle han göra som alla andra som vantrivdes i Nässjö. Han skulle antingen ta livet av sig – eller också flytta – i vilket fall som helst skulle Nässjö vara av med problemet. Ingen hade sett något, ingen hade hört något. Ingen skulle någonsin veta att jag en sommarnatt hade försökt sätta fyr på världen. Tryggt kunde min moder förfalla under trygghetens täcke.

tisdag 8 juni 2010

I den mörka skuggan av konungarna är prinsarna Watain tillbaka.

Det är lätt att avfärda Watain som »posers«. De spelar ju inte True Norwegian Black Metal. Som patriotisk göteborgare kan jag bara avundsjukt konstatera att uppsalagruppen Watain har valt att gå på det utsocknes stockholmsspåret och att de spelar svart dödsmetall av den gamla skolan med Bathory som husgudar. I ren egoism tycker jag att Necromorbus Studio borde finnas på västkusten. Jag vill tro att det hade varit bra för – inte bara mitt självförtroende som göteborgare – utan också för en eventuell lokal black metalscen. Det är ju inte så att jag på något sätt är missnöjd med den puttrande 70-talskitteln. Nixon. Men den är bara inte särskilt ond. Och vi göteborgare missunnar som bekant stockholmare allt. Allt!

I kommande helg ska Watain spela på Sweden Rock i Sölvesborg. Kul för er som ska gå. Själv ska jag på på en riktig dödstillställning: begravning. Jag hade sett fram emot mitt första Sweden Rock, som varit på gång i flera år. Och nu när Watain skulle spela var det inte längre snack. Men det blev att avboka. Något det tack och lov inte var några problem med.

Jag läste någonstans att de skulle spela en jäkla massa Bathorycovers. En timme Watain och en timme Bathory. En lång konsert med andra ord. Bathorydelen skulle nog vara pärlor för svin vad det gäller mig. Jag har aldrig orkat Bathory. Lika lite som ett annat band jag kanske också borde ha haft tålamod till att lyssna in mig på. Men det finns så mycket musik att man måste välja bort det mesta. Det är helt fantastiskt om man hinner med att lyssna på en skiva mer än femton gånger under sin livstid (med itunes är det ju lätt att bilda sig en uppfattning om hur mycket man lyssnar på ditt och datt).

Igår släppte Watain nya cd’n »Beware the Lawless Darkness« som de förhoppningsvis bjuder något ifrån under spelningen i Sölvesborg. Den trogne Watainkännaren lär inte bli besviken. Nya skivan följer i mer eller mindre samma spår som förra. Men förvänta er inte lika klatschiga Lordirefränger som i typ »Sworn to the Dark«.

När Valkyrja släppte »Contamination« i början på året, tycker jag också det blev själva ceremonin och kröningen av de nya svenska black metalkonungarna. Det går knappt att hitta något album som är så genomtänkt, välproducerat och förbannat ösigt. »Catharsis (Contaminate the Earth)« är ett mästerverk som jag kan tänka mig att det blir svårt att överträffa.

Valkyrja låter oundvikligen mycket Necromorbus Studio eller Watain beroende på hur man väljer att se på det. Men. Valkyrja slår an strängar som mer för tankarna till vemodig norsk black metal. Låtarna är mer komplexa, för att inte säga att de rent av är symfoniska. Trummorna var något som tilltalade mig omedelbart. De bjuder på en sådan rikedom. Men det är vemodet som griper tag i mig på allvar. Jag vet inte hur, men på något sätt ljudsätter Valkyrja ångesten, fångar den, lindrar den, utrotar den. Valkyrja ger energi och är tröstande i det mörka. Valkyrja är allvar.

Watain är lite mera skoj. Fast självklart inte som bröderna hårdrock. De existerar inte ens i min värld. Lika lite som Sothis. Hur kan man förresten döpa ett band efter någons katt? Snacka om poserband. Sådan skit måste nämnas och tyvärr avhandlas. Tyvärr, tyvärr. Jag ger inte ett piss för Ali Esbatis strategi att tiga ihjäl något som är obekvämt.

måndag 7 juni 2010

Ett längre reportage från Muskelrock.

Jag har varit på en hel del festivaler genom åren. Jag var på första Hultsfredsfestivalen 1986 och åtta gånger till innan jag slutligen fick nog. Jag har varit fyra gånger i Roskilde, varav två av dessa gånger var det så kallade »geggåret«. Hur många gånger jag varit på Emmabodafestivalen vet jag inte. Kanske fyra eller fem. Tilläggas bör ju också att jag låg i fält under min tjänstgöring, något som är fullt jämförbart med att vara på rockfestival.

Hultsfred hade sin charm i begynnelsen tyckte jag. Sedan utvecklade sig campingområdet till en föräldrafri supafest för tonåringar. Många åkte dit, men såg aldrig några band, utan koncentrerade sig bara på att konsumera så mycket sprit som möjligt när man lyckats lura mamma och pappa att man skulle sköta sig »och ta det försiktigt«.

Roskilde är stort och välorganiserat. I jämförelse med Hultsfred har de alltid bättre band, mycket bättre alkoholpolitik, men det är ett alldeles för stort arrangemang för min smak. Min favorit genom åren var den betydligt mindre Emmabodafestivalen. Där var allt avslappnat och trevligt. Där fanns det viktigaste utan extravaganser. Inga snutar, eftersom där inte fanns horder av berusade ungdomar som våldtog och dödade varandra i ett alkoholrelaterat rus. Och i med detta, heller inte alla dessa jävla organisationer och partier som ville träffa och »informera« ungdomar, få dem att börja bete sig vuxet. Emmaboda var för litet och för nyktert. Där fanns för få att hjärntvätta. Så skola det också visa sig vara i Blädinge. Muskelrock som går av stapeln för andra året, visar sig vara Sveriges trevligaste och mest avslappnade rockfestival. Fast kanske inte lika nyktert som det var, eller är, i Emmaboda. Men festivalen har ett motto som verkar lugnande: »Slåss inte! Svina lagom!"

Jag förberedde mig innan jag åkte genom att ladda ned en så kallad »app« till min iPhone. Jag tänkte att det kunde vara bra (och kul) att ha ett bloggarprogram till mobilen och rapportera direkt från Muskelrock. Tilläggsprogrammet som kostade ungefär 22 kronor, visar sig senare (se blogginlägg nedan) inte fungera. Tillfredställande. Så har det blivit med Apple nu när pöbeln också ska ha mac. IPhone; folkets mobil, får kvalitet därefter. För det måste vara billigt, så slavarbetare i Kina utnyttjas till den milda grad att de tar livet av sig. Men vad bryr sig svensken om det? Vi har ju tydligen pengar och makt att få som vi vill.

Ned till vackra Småland åkte jag ovetandes om att mitt bloggarprogram inte skulle fungera. Tillfredsställande. Inte heller hade jag en tanke på de kinesiska slavarna. En bit söder om Alvesta hittar jag Muskelrock i en liten bygd som heter Blädinge. Det första som slår mig när jag kommer till Småland, förutom att det är vackert, är som alltid, att människor är så himla trevliga. De första man möter är parkeringsvakterna, och de är skittrevliga och riktigt hjälpsamma. Biljettpersonalen likaså. Vakterna också. För att inte tala om bar-, kafé- och restaurangpersonalen. Alla är så välkomnande och trevliga. Folk brukar ju i allmänhet tycka göteborgare är så himla trevliga. Sådant folk har inte varit i Småland.

Inte nog med att naturen och omgivningen är otroligt vacker. Tyrolen, folkparken där Muskelrock arrangeras är så utstuderat häftigt att man baxnar. Och vad jag förstår är allt äkta varan. En gammal folkpark som skulle vara hämtad från ett reportage om vintageretro, eller scenografin till en Tobe Hoopersinspirerad skräckis.

Ett namn som innehåller något om muskler, är det fullt möjligt idag kan man undra, när genusperspektiv ska genomsyra allt nuförtiden. Jo, utanför Alvesta är det möjligt. Men jag fick känslan av att arrangörerna inte haft »genusperspektiv« på dagordningen. Eller »hållbar utveckling«, »tillväxt« eller något annat för den delen. Muskelrock verkar istället har växt fram genom äkta lust och vilja. Man försöker inte likna något annat. Man försöker inte passa in. Det som görs är personligt och fritt från någon form av medvetenhet. Det viktiga är att man ska ha kul. Det är mycket lokala band som både är med och spelar och driver arrangemanget. Det verkar vara en tvättäkta gräsrotsfestival.

Namnet »Muskelrock« kommer av att man lyckades boka kanjacken Thor förra året. Det blev till ett koncept. Men så mycket mer av förra årets koncept – förutom en wrestlingmatch – finns inte kvar i årets arrangemang. Året bjuder istället på ett synnerligen välblandad drink som verkligen innehåller något för alla typer av hårdrockare. Personligen hade jag bockat för tre måsten: Brutus, Horisont och Kongh. Jag blir rekommenderad att även inkludera Asteroid bland mina måsten. Så blir det också.

Förra året spelade göteborgsbandet Graveyard på festivalen. Detta verkar ha fått smålänningarna att få upp ögonen för 70-talsrock. I år har tre band i samma genre bokats. Däribland den norsksvenska gruppen Brutus, aktuella med den självbetitlade debuten på Transsubstans Records. Deras framträdande blir bejublat, inte minst för att sångaren Jokke Stenby efter en flaska kir fullkomligt går in i rollen som frontman. Något han kan göra tack vare att han är omgiven av nyktra och oerhört samspelta kollegor. Utlevelsen blir total. Det låter emellanåt mycket Led Zeppelin. Jag kommer att tänka på en ung Ozzy Osbourne när Jokke hamnar lite lätt ur tonart. Frågan är bara om det är lika bra när han är nykter, om han då kan vara så konsekvent i sin utlevelse. Kanske var detta en unik konsert? I vart fall är det så jag tänker nu någon dag efter: kommer jag någonsin att få uppleva detta igen?

Det finns mycket humor och »glimten i ögat« i allt som rör festivalen. Så det är en skön känsla när vetlandabandet Kongh äntrar scenen. Då är det allvar. Och det är så tungt att marken rämnar och ett gapande sår ända ned till lavahelvetet blottar sig. Efter ett par låtar är sångaren och gitarristen David Johansson så andfådd att han måste få lov att hämta andan och ta ett par stora klunkar öl. Sedan kör de stenhårt på igen. Bassisten Oskar Rydén har fått till ett riktigt fläskigt ljud från sin Rickenbacker. Det är enkelt och avskalat jämfört med deras studioalbum, fan så mycket råare. Det är köttigt och svulstigt, men paradoxalt avskalat in till bara skelettet.

Efteråt går växjöbandet Bullet på. De är också de drivande krafterna bakom själva festivalen. Ljudet från den största utomhusscenen som bitvis varit beklämmande är perfekt. Det är välrepeterat. De fyrar av pyroteknik som skrämmer skiten ur mig. Jag gillar inte när smäller för högt. Krig och hjärtinfarkt är inte min pryl.

»Nu är det slut på all jävla pop«, tycker en stund senare ett annat växjöband. De levande legenderna Birdflesh river loss sin hardcore. Trots att det är lite för roligt för mig, kan jag inte slita mig bort. Det är så asbra. Snabbt som attan, och jag saknar mina gamla Raped Teenagers-skivor. Var det ungefär så här de lät, funderar jag.

Klockan börjar närma sig elva på kvällen och jag känner mig färdig. Det är snart läggdags för gamla förtioåriga gubbar. Jag traskar bort till bilen. Nykter, lycklig och med ett gäng skivor i näven. Sedan kör jag hem till morsan och farsans hus ett par mil därifrån. De är inte hemma. Skönt. Jag somnar på en madrass direkt på källargolvet.

Jag vaknar sent nästa dag. Dottern ringer och väcker mig. Hon vill att jag ska komma hem. Hennes storebror är så dum och hon vill att jag ska »läxa upp honom«. Jag får snacka honom tillrätta. Han lovar, precis som ungdomarna på Hultfredsfestivalens camping, »att ta det försiktigt«. Visst!

Någon timma senare befinner jag mig åter på festivalen igen. Nyduschad och ombytt. Muskelrock är inne på sin tredje dag. Det märks. Folk är jäkligt sletna. Jag står mitt på området och tittar objektivt på alla. Det är som att befinna sig i en tidig George Romerofilm. De flesta vacklar fram som zombies. Påfallande många har ett ögonlock slutet och ett halvöppet. Vart fjärde, femte steg de tar blir lite ostadigt. Jag kan inte låta bli att le åt eländet.

Jag börjar studera en av vakterna som har till uppgift att se till att ingen för in alkoholdrycker in till en av områdets bar. Det är ett otröstligt jobb. Jag förstår inte var han finner energi och motivation till det. Eller hur han orkar vara trevlig efter att ha vänligt motat bort samma ursäktande kille fem gånger. Många vill slänga käft med honom. Jag hör inte vad som sägs, men vakten verkar inte kunna låta bli att flina. Han får nog höra en hel del under denna festival.

När Asteroid kliver på scenen har jag hunnit köpa några skivor till, jag har både ätit och druckit kaffe. Sett ytterligare några band jag aldrig hört talas om, däribland ett band från Barcelona som spelar och låter som AC/DC gjorde 1977. De heter kort och gott »77«. De bjuder på en föreställning utan dess like. Jag har ju sett originalet på Stadion i Stockholm för hundra år sedan. Det blir ju inte samma känsla, men jag ser ju hellre dessa kopiorna en gång till, än originalet.

Asteroid består av yrvakna zombies. »Denna jävla huvudvärk« klagar en av dem. Jag begriper inte hur han kan ställa sig på en scen med huvudvärk. Det går ju inte. Men. Asteroid fixar det. Örebro kan alltså inte bara stoltsera med ett halvbra fotbollslag och världens bästa bitter utan också ett band som kan spela bakfulla. Det är fan inte illa pinkat! Det bjuds på väldigt mycket 60- och 70-talsrock. Det är lite lugnare tongångar och mer komplexa takter än genrebröderna Horisont och Brutus.

En kille som jag har haft glädjen att iaktta längst fram dansandes och osandes av svett under samtliga konserter kommer totalt av sig. Asteroid spelar inget som lämpar sig att parta loss till innan man drar ned till den lokala pizzerian och drar ett par stora stark som man kräks upp på vägen hem tillbaka till bingen och ett soffbord fullt av fimpar och tomma ölburkart. Asteroid spelar ganska progressiv musik. Men inget som tilltalar den barbröstade traditionelle heavy metalbögen i spandex och tubsockar. Hans dansande kommer fullständigt av sig. Till en början studerar han istället lite vad som finns i näsan, för att sedan nästan drabbas av ett antiklimax, något som för mig ser ut som en ren och skär depression. Jo, alkohol är en »downer«, tänker jag elakt för mig själv.

Den dreadsprydde bassisten Johannes Nilsson visar sig ha en riktig soulröst. Och publiken gungar loss medans spandexbögen hänger moloket längst framme vid scenen och väntar på att partajet ska komma igång igen. Jag observerar en annan man i publiken, som går igång på trummorna. Han härmar ett par takter för sin polare, för att visa hur bra det är. Bra, tänker jag. Detta är godis för musiknördarna.

När göteborgarna och festivalens hårigaste band äntrar scenen en timme senare springer det fram väldigt mycket tjejer. Publiken blir väldigt … kvoterad. Det är ju som om det fanns ett genustänk trots allt. Hårdrock brukar ju traditionellt vara manligt dominerat. Men Horisont är ett band som verkligen har potential att bli något riktigt stort utanför sin lilla genre. De har riktigt, riktigt bra låtar och melodier som sätter sig i bakhuvudet. De spelar en väldigt modern 70-talsrock som mycket väl skulle kunna utveckla sig mer i en riktning åt The Flaming Lips och Band of Horses, än åt till exempel Thin Lizzy. Kanske det har med allt hår att göra? Kanske det har med Henryk Lipp att göra? De kör alla sina, vid det här laget, klassiska alster. Och efter att ha hört »Knight Rider« tycker jag att det kan vara passande att köra hem i natten. Jag hoppar med glädje över bröderna hårdrock och deras skojblackmetalrock.

Vi ses nästa år igen Muskelrock! Lita på det.

[Uppdatering:
Kolla alla roliga foton och framförallt de fräcka miljöerna från Muskelrock på den här sidan:
http://www.festivalphoto.se
Jag hittade bland annat mig själv fyra gånger.
Här var ju också en massa fina miljöbilder. Tagna långt innan svinerierna började:
http://www.jornmark.se]

lördag 5 juni 2010

Kongh 20:00




När Kongh äntrar scenen är det allvar. Det är pretentiöst. Det är ambitiöst. Det är tungt som fan. Marken brister och helvetet brakar löst.

Kongh är långt mycket mer intressantare live. Det finns en genialisk enkelhet som inte går att finna hos de amerikanska broderskapet; Isis och de andra gudarna.

----//

Bullet och Birdflesh gör det de ska. Mer än väl: perfekt!

Det enda jag kan tänka på är att fan gött det är att höra Växjödialekt. Bomull för själen.

fredag 4 juni 2010

Brutus kl 18:00




Förväntningarna var mycket höga, men Brutus uppfyllde dem med råge.

En sångare berusad på kir var precis vad jag ville se. Ingen sarkasm, utan ett självupplevt fakta. Det kändes så "true 70-tal".

Nu följer en spänd förväntansfull väntan på Vetlandarockarna Kongh som börjar om cirkus en halvtimme.

Kort rapport från Muskelrock 4-5 juni, Alvesta.

Nu är jag där.



tisdag 1 juni 2010

Kära vemsom.

Sista tiden har jag inte haft en tillstymmelse till chans att skriva något roligt i min blogg. Eller tråkigt heller för den delen. Jag har haft fullt upp med jobb, familj, fotboll, film, konserter och annat skoj. Varenda dag har jag tänkt att jag har ett jätteintressant liv och funderat på hur jag ska kunna formulera det i ord här på bloggen. När jag har handlat kläder, eller kanske »shoppat« som jag borde uttrycka det, har jag gjort det med tanke på hur jag kommer se ut i kläderna på min blogg. »Är det verkligen svart hatt, jeans och Gais matchtröja som gäller«, har jag allvarligt funderat över. »Jag borde kanske välja en bandshirt i vitt, istället för svart. Jag menar, svart är sååå sent åttiotal.«

Problemet – som jag själv förresten inte ser som något problem – är att jag har för höga ambitioner med min blogg. Jag skriver för långt, för mycket och alldeles för bra. Jag borde gödsla min blogg med fotografier eller små korta texter med en länk till en annan blogg där det också finns en kort text med en länk till en tredje blogg där det finns en kort text och en länk till en fjärde blogg där det finns en bild på Ulf Ekman som klappar en katt iförd en grå kostym. Just det, katten har på sig en grå kostym. Ulf Ekman är naken. Det var så han föddes, säger han. Sedan klappar han antagligen vidare på katten.

Man tycker att fyra veckors tystnad på den här bloggen borde resultera i en uppsjö med arga läsarbrev eller kommentarer som klagar över hur trist och innehållslöst deras liv har varit under just dessa fyra sista veckor, att de säger sig kunna dra en parallell och sedan vidare anklaga mig för att vara – åtminstone – en av anledningarna till deras misär. Men så har det faktiskt inte varit. Istället har det varit riktigt lugnt och skönt. Ingen alls har hört av sig och klagat. Jag har inte känt någon som helst stress.

Men en av mina polare som jag tog en öl med, tyckte dock att jag borde byta logotypen på bloggen; huvudet. Han tyckte jag hade för sneda tänder på bilden. »Du borde göra något åt dem. Det ser ju ut som om någon kastat dem in i käften på dig.« Kort därefter fick han själv plocka upp sina egna tänder från bargolvet. Sedan dess har han varit förvånansvärt tyst.

Ungar är annorlunda när det gäller mina sneda tänder. »Varför sticker din tand ut så«, undrar de rätt och slätt och syftar oftast på en av mina framtänder som pekar rätt ut. »Därför att den växt ut så«, svarar jag och sedan är det inget mer med det. De vet varför. Inga jävla följdfrågor om vad nästa steg i planeringen är; om jag ska skaffa tandställning, dra ut den eller bara gå omkring och känna skam för att den sitter som den gör. Inget av det där kommer ju att hända.

Däremot blev jag av med en kindtand för en dryg månad sedan. Tanden längst in, högst upp på höger sida dömdes ut av min tandläkare. Hon iddes inte laga den. »Lika bra att dra ut den«, tyckte hon. Den hade alltför många kariesangrepp. Fast jag tror hon njöt av att plåga mig. Som straff, för att jag hade dålig andedräkt kanske. Eller för att jag varit olydig och ätit för sött och för gott. Och inte minst: slarvat med tandborstningen! Efter det att hon hade dragit ut den där kindtanden låg jag i vardagsrumssoffan och hade frossa och feber. Jag kunde inte äta på tre dagar. Inget riktigt i vart fall. Bananmilkshake och nudlar var det mest matiga jag lyckades suga i mig. Och någon starksprit som skulle svida i såret vågade jag inte dricka.

Till en början hade jag ett stort hål där inne i käften. Upp i hålet letade sig matrester och det gjorde fruktansvärt ont när jag sköljde bort dem. Jag satt ensam inne på toaletten och grät av smärta. Spottade blod. Sedan började hålet så sakta läka igen. Där tanden hade suttit bildade gomköttet något som kan beskrivas som en liten knopp. Jag kunde känna den med tungspetsen. På nätterna drömde jag till en början att det kom upp en ny tand. Men så småningom började drömmarna istället handla om hur en larvliknande kackerlacka börjat växa inunder gomköttet. Jag vaknade i en pöl av sagel i ett par nätters följd. Sedan vande jag mig vid den lilla knoppen och drömmarna slutade.

Och nu tänker jag inte skriva mer denna dag. Sonen och jag ska ut och leta efter nypotatis. Jag har handlat en rökt sik som vi ska ha till kvällsmiddag, och till det vill jag ha kokt nypotatis. Så nu vet ni det.

P.s. Död åt Israel. D.s.