VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

fredag 8 januari 2010

Om du letar efter röka – när du är i Göteborg ...

Det blev julafton först den 5:e januari för min del. Då fick jag mitt enda paket – som jag själv tvingades beställa. Ett hårt sådant, i dubbel bemärkelse, från Record Heaven.

När hela min familj, jag, kärestan och våra två barn dagarna före julafton var på väg ned till svärfar i Halland konfronterade min sexåriga dotter mig uppriktigt och bekymrat med den för henne bittra möjlighet att jag kanske inte skulle få några julklappar. Var jag inte orolig för att jag skulle bli utan, undrade hon. Jag kunde inte annat än att skratta. Jag förklarade för henne att det gjorde absolut ingenting om jag blev utan julklappar, jag hade ju redan de två finaste presenterna en människa kunde få. Jag syftade på henne och hennes tre år äldre bror. Mina barn. »Aha,« svarade hon med eftertanke. »Du menar mig och mamma.« Jag skrattade rått åt hennes humoristiska tilltag. Men sonen var inte lika road.

När jag ändå beställde The First Band From Outer Space nya skiva från Record Heaven, som ger ut bandet på sitt bolag Transubstans, passade jag också på att beställa lite andra grejer. Bland Bladen’s »I grevens tid«, ett band som påstås vara aktiva, men jag har aldrig hört något som tyder på att de skulle vara särskilt aktiva. Jag har mest spelat deras progressiva Bo Hansson-utflykter via YouTube, men nu fick jag tummen ur röven och beställde hela skivan. Och så passade jag på att beställa San Michael’s, en svensk proggrupp som fanns på den tiden jag var ett år gammal, 1971. De har gjort en låt som heter »Tant«. Låten inleds med en lunkande orgelboogie och sången »Säg, är det ingen som kan låna mig några spänn till en bärsa. Jag är så torr i halsen ...« Kan man annat än att älskade det?

Till mina stora glädje fick jag med ytterligare en skiva, som jag inte beställt: Valinor’s Tree. Det gjorde mig riktigt glad. Det händer faktiskt lite titt som tätt att man får med lite extra kultur när man gör en beställning över nätet från en mindre aktör. När jag beställde bland annat Martin Ernstsen’s nya seriealbum »Fugløya« från norska Jippi Forlag fick jag även en present från dem. Det där med extraprylar är så jäkla schyst att man blir lite tårögd. Och det blir aldrig samma sak när man beställer från Ginza eller liknande. Då uteblir mänsklig kontakt. Känslor.

När man förr kunde gå till en skivaffär och köpa något – var det ofta en helt fantastisk upplevelse. Skivhandlare var ofta original; mycket speciella typer som gärna bjöd på sig själva. Att språkas lite med innehavaren om vad som var på gång, skvallra och bara botanisera bland tusentals skivor var en fröjd. Det var mycket länge sedan jag gjorde detta. Och jag saknar det så mycket att jag ibland kan ligga sömnlös en hel natt och sucka i mörkret.

Förr, på den goda tiden, hade jag kunnat spela mina nyköpta alster i min stereo med mina två högtalare med mycket luft och kräm. Nu, finns det knappt stereoapparater att köpa. I vart fall inte om man tillhör det penningstarka medborgarskiktet av tredje klass.

Sedan min älskade NEC-stereo efter tjugo år plötsligt dog är jag hänvisad till att spela skivor på ett »hemma-bio-system« av märket DENON. Tillverkat i Kina såklart. Om detta tycker jag inte. Det låter inte som jag vill. Filmer och kanske konserter går väl an, när man sitter still på den där platsen i soffan där ljudet är en upplevelse. Men så fort jag reser på mig för att gå och hämta en tidning eller kanske en sval öl, blir det liksom ... inte något märkvärdigt. I samma stund lämnar jag också platsen för musiken.

Jag föredrar nuförtiden att istället ha med mig musiken i min iPhone. Där har utvecklingen gått framåt. Jag saknar verkligen inte forntidens Sony Walkman-apparater som svajade så fort man tog ett steg. Eller tuggade sönder blandbanden man ägnat en hel dag åt att komponera ihop (En bärbar CD-spelare köpte jag inte ens. De fungerade ju inte. Totalt värdelös uppfinning).

När jag laddat iPhonen med mina nyinköpta alster och är på väg till bandymatchen mellan Gais Bandy och Stjärnan blir The First Band From Outer Space’s progressiva ljudmattor ledmotivet till staden Göteborg. Lantmilsgatan, Axel Dahlström, Marklandsgatan, alla vävs de in och ljudsätts till TFBFOS’s musik. Allt jag ser, människor, träd, byggnader, bilar och den grå himlen. Allt blir ett. Låten »The guitar is mightier than the gun« är ungefär lika lång som det tar för spårvagnen att åka mellan Musikvägen och Ullevi Södra.

Eftersom TFBFOS är ett Göteborgsbaserat band tänker jag att de miljöer både bandet och jag rör oss i, är just den miljö som skapat de känslor de förmedlar. Detta kanske blir till en magisk insikt; särskilt när jag väntar på att ta vagnen hem. Då är himlen över Göteborg mörk och Avenyn lyser av neon. Framför mig utspelar sig bilden av musiken. Det gör mig berusad. »Det är så här Göteborg låter,« tänker jag. »Just nu hör jag ljudet av Göteborgs själ«.

tisdag 5 januari 2010

Magnolia blommar snart i Underjorden.

Magnolia som faktiskt inte hann med att släppa någon skiva under 2009, för att återknyta till de två förra tråkiga inläggen, har aviserat att ett nytt album är på gång på Transubstans Records. Deras tredje. På tiden tycker jag. Dessutom kommer de den 6:e februari att göra ett återbesök i Göteborg. Då på Klubb Underjord i Gamlestaden. Det är ett tag sedan de besökte staden sist. Om jag nu inte missat någon spelning.

Magnolia spelar en ganska traditionellt tung rock, eller kanske lite hårdare progg, i samma stil som November, Svarte Pan och Abramis Brama. Kanske rent av lite Landberk mellan varven och helt säkert en hel del Cream. Texterna är rätt proggiga med ett lugnt och jordnära småstadsperspektiv. Sångaren Ronny Eriksson har för övrigt en himla skön dialekt som stundtals får lov att komma fram.

Magnolia är ett band som helt klart har framtiden för sig. De lirar tunggung i en stil som kommit att – i vissa kretsar – bli rätt trendig de sista åren. Jag tycker man får lov att dra paralleller till göteborgsbandet Graveyard som fått ett hem på Tee Pee Records, där till exempel artister som High on Fire, Hopewell, J. Mascis och Imaad Wasif huserar. Magnolia marknadsför sig sig dock inte lika hårt visuellt som Graveyard, ett band som gör allt rätt för att inte förknippas med ZZ Top, raggarbil och folkölsfylla. De bryr sig om marknadsföring. Magnolia är mera en opolerad diamant. Mer äkta. Och snäppet vassare musikaliskt.

För er som inte är bekanta med Kulturhuset Underjorden har ni verkligen missat något. Underjorden är så nära Christiania man kan komma i Göteborg. Eller kanske mera 1990-talets Malmö-Möllevången. En oas att fly till när de chica kaféerna står en upp i halsen.

En gång när jag var där och spanade in de ypperliga dödsmetallrockarna Icons of Horror beställde jag – förutom störtgott vegankäk – en hel del dansk smuggelöl i baren av det övertydliga märket »Beer«. Inget gott öl, utan rätt äckligt och billigt. Men en del gillar ju trots allt smaken av billigt. Efter ett par burkar blev jag tvungen att uppsöka den enda fungerande toaletten. Inte för att spy utan för att lätta på trycket. Vilket visade sig bli en upplevelse i hämtat ur filmen Trainspotting.

Allt sedan jag i bitande kyla på runt 20 minus försökte bajsa i en pappkartong av märket »Baja-Maja« (exakt samma företag som blivit kultförklarade i Hultsfred) under min tjänstgöring har jag uppskattat att sitta ned och göra mina behov. Både att kissa och bajsa. Innan dess var toalettbesök bara något nödvändigt ont. Men efter att tvingats uppleva – precis som Karoliner, fransmän och nazister – hur fruktansvärt det är att blotta sitt anus och förtvivlat försöka trycka ut en korv (nej, jag lyckades aldrig) när minusgraderna biter en i stjärten har jag verkligen uppskattat att kunna sitta ned i lugn och ro på en vattenklosett där värmen håller över 18 plusgrader. Toaletterna på Kulturhuset Underjorden är dock ett undantag som bekräftar regeln. Där sitter jag väldigt ogärna ned. Istället passar jag på att dra fördel av att vara en människa som kan stå och göra ettan samtidigt.
En vy över toan på Underjorden och ett visdomsord att fundera på när man kissar lite utanför.

måndag 4 januari 2010

Även solen har mörka fläckar.

Att ett årtionde är till ända har man läst och hört lite överallt. Det är ju inte för inte som jag brister ut i ett »herregud!«. För jag hade då aldrig reflekterat över det av egen energi. Jag lever instängd i mitt egna lilla växthus där det är konstgjord sommar året om. Där passerar ett årtionde så obemärkt förbi utanför immiga glasrutor.

Det enda jag kunde tänka – efter denna plötsliga insikt – var: »neeej, nu kommer jag att bli tvungen att skriva en avhandling på min blogg«. Men sedan tänkte jag: »nä, varför ska jag göra det? Jag har ju redan förnedrat mig med att göra en årslista med musik från 2009. Jag ger blankt fan i det«.

Dessutom är jag redan missnöjd med min 2009-musiklista. Inte minst eftersom jag där felaktigt påstår att The First Band From Outer Space inte kom med någon ny skiva under året. Det gjorde de nämligen. Vilket flera också har påpekat för mig i hotfulla meddelanden på min kärestas telefonsvarare. Den tredje november 2009 släppte de skivan »The Guitar Is Mightier Than The Gun«. Pinsamt! Jag blev tvungen att kasta mig över den bärbara datorn när jag kom hem efter julledigheten och beställa den bums-fadderalla!

Tack gode mänskligheten för ni uppfunnit telefonsvararen och tack alla arga kalenderbitare för att ni bryr er. Som ett bevis på min uppskattning lämnade jag två faktafel i föregående mening som ni kan roa er med att granska.

Jag vet ju att hon den där fjantpoeten som jag inte kommer ihåg namnet på, men som tydligen blev en av årets sommarpratare – trots att hon är fjantig – går in och redigerar sina blogginlägg i efterhand. Rättar till stavfel och ... revisionerar! Det är under min värdighet att göra något sådant. Ni får allt stå ut med att läsa mina blogginlägg med både faktafel och stavfel. Upp i rumpan på er i annat fall!

Men helt opåverkad kan man ju såklart inte bli när man publicerar fadäser av ovan nämnda slag (»ovan nämnda slag«, lät ju förresten jävligt akademiskt. Det tilltalar kalenderbitare, tänker jag. Ursäkta detta instick, men jag är visst lite berusad när jag skriver. »Tjo!«) Hur ska jag nu göra om jag gör en musiklista 2010?! Samma misstag får ju inte upprepas. Kan jag med att plocka in The First Band From Outer Space’s nya skiva på den, 2010 ... eller ... fan! Det kan jag ju inte göra. Kalenderbitarna kommer att bli tokiga. Och nästa år firar vi säkert jul hemma, så då kanske jag svarar när de ringer och gnäll-gnäller. Usch, vad jobbigt det blev nu.

Kanske ska jag bli banbrytare och införa en lista som heter »Det bästa jag lyssnade på under 2010«. Då kunde jag helt ärligt plocka med vad fan som helst. Till och med kålrötter och potatis. Kalenderbitarna skulle bli helt vansinniga. »MEN HALLÅ!? Hur tänker du nu? KÅLRÖTTER! Är du skadad på något sätt? MAN KAN JU INTE LYSSNA PÅ KÅLRÖTTER HELLER!«

Klart man kan. Ask »The Swedes«. Ni vet den där ultracoola 60-talsgruppen. Ju.

(Kanske att jag går och redigerar detta inlägg när jag kommit på en bättre slutpoäng ...)