Göteborgsscenen är på väg att förändras.

Horisont rockar stjärt på Sticky Fingers.

»The Gothenbourg Sound« är ett begrepp i hårdrocksvärlden. Välproducerad hårdrock som är lite trallvänlig och snäll, samtidigt som den också är lite elak och farlig. Visst låter det både löjligt och ungefär »jag vill inte bara ha kakan – jag vill äta den också«.

Göteborg verkar lida av en kronisk diarré, det fullkomligt rinner ut – om inte till och med störtar fram – en uppsjö av hårdrocksband som inte bara du, utan även din mormor, ska kunna lyssna på. Hårdrock som ska kunna spelas i de kommersiella radiokanalerna. Hårdrock som inte bara ska attrahera en publik, utan även annonsörer. Konstruerad hårdrock. Smilfinksmusik som seriösa hårdrockare hatar.

Boogiegung med Marulk på Musikens Hus.

För oss invånare i Sveriges framstjärt finns dock hopp om ett möjligt slut på detta förnedrande elände; en kork som kan stoppa flödet. Under de senaste åren håller en ny scen på att etablera sig. En scen som innehåller mera hård rock än hårdrock. En scen där det tidiga 1970-talets rock är inspirationskälla. Vi talar om band som Graveyard, Horisont, Lugnoro och Marulk. Självklart ska åmålrockarna Magnolia inkluderas, så man med nöd och näppe kan kalla det för »Västra Götalandsoundet«; eller »The Gotic Western Sound« som de kommersiella radiokanalerna antagligen kommer att kalla det.

Fast något sound är det inte frågan om. Ingen yta. Utan alltså mera en scen. Men att det skulle kunna gå att begränsa jordnära rock, som hämtar inspiration från 1970-talet, till Västra Götalandsregionen, handlar mera om önsketänkande från min sida. Faktum är att 1970-talsrock verkar vara en nordisk – till och med internationell – tendens. Och det har redan ett begrepp: »70-talsrock«. Fråga Sture Allén om ni inte tror mig.

När man ägnar det en tanke, så är det också fullkomligt naturligt att det blir på det sättet. De nya göteborgsbanden har en avslappnad ambitionsnivå; särskilt om man jämför dem med skitnödiga Avatar och Dead by April. För att nämna två band. Jag måste ju också erkänna att jag dessutom gillar båda dessa band, inte för att jag är lokalpatriot, utan för att de helt enkelt är bra. Men det är också två band som känns jävligt utstuderade. Det är fett och välproducerat. Det är allt på en gång, både jeans och läder, snabba vändningar, svarta luggar, överdådiga tatueringar, piercingar och så en perfekt placerad vit orkidé för att bryta av. Det är allt det som det tidiga 1970-talet inte var.

Lugnoro, avslappnat på Underjorden.

70-talsrocken är som att komma på besök till en arbetarklassfamilj. Ingen öppnar dörren åt dig, utan istället skriker någon »kom in«. Du behöver inte ta av dig skorna (vilket man förstås ändå gör), slå dig ned, känn dig välkommen. Ingen kommer att be någon bön innan maten, du behöver inte vänta på att någon säger »varsegod«, det finns heller inga märkliga bestick framför dig. Bara två. En kniv och en gaffel. Inget vin i kristallglas, inte några blomster-uppsättningar på bordet. Idag är det kalops. Det är bra mat. Man kan göra mycket på en gång. Frysa in. Det är bra att ha med sig till jobbet i matlåda. Kalops är alltid gott. Ledsen, vi har ingen starköl hemma, går det bra med en lättöl?

I detta informationssamhälle där hus och lägenheter minutiöst inreds innan de spekuleras bort på den öppna marknaden. Ett samhälle där alla plockas isär och blir till individer; varumärken. Ett samhälle där det gäller att marknadsföra sig. Men inte på en blogg, i livspusslet finns det inte utrymme för bloggar, utan man ska på sin höjd kvittra lite grann. Vackert som en fågel. Vara personlig men aldrig intim. Fatta sig kort och konsist. Inga utläggningar, det orkar ingen med.

Publiken har gärna en bärs i näven.

Är det konstigt att 70-talsrocken kommer som en motreaktion i detta samhälle. Nej, det är fullt logiskt. Det är härligt. Det är skönt. Det är som vi som faktiskt fanns på 70-talet sa då: ball. 70-talsrock är jävligt ball.

Hjärnsubstansen kletar ned skolkorridorerna till tonerna av Burzum

Varg Vikernes var en av de stilbildande pionjärerna inom black metal-rörelsen. En mycket arg provokatör som ofrivilligt kom att skapa internationella rubriker med kyrkbränder, och inte minst i samband med det ursinniga mordet på kollegan Øystein Aarseth. Svek och mordhot ska enligt Vikernes ha varit motivet som fick en konfrontation de båda emellan i Øysteins lägenhet att fullständigt spåra ut. Vikernes utdelade en ansenlig mängd knivhugg och lät mordvapnet sitta kvar djupt nedstött i Øysteins skalle då han lämnade mordplatsen.

Mycket av myten kring Burzum, och kanske till och med black metal som genre, hämtar sitt livselexir ur dessa mycket tragiska händelser, de, och Mayhem-sångaren Per Yngve Ohlins makabra självmord.

Vikernes var utanförskapet förverkligad i och med den ambitiösa enmansgruppen Burzum. Han var en Tolkiennörd som ville gå sin egen tvärtemotväg; precis som Gunilla Woldes barnboksfigur Emma. När Emma ska klä på sig, sätter hon byxorna på huvudet och benen trär hon genom tröjan, om jag minns min barndomshjältinnas handlingar rätt. Det handlar om att inte välja det konventionella. Att göra uppror. Om så för upprorets skull. Att vilja göra något eget och unikt.
När alla vid tidpunkten mickade sina feta Marshall-förstärkare, valde Vikernes istället – självklart – motvalls som han var, en Peavey-förstärkare. En förstärkare som har ett ljusare, burkigare och ettrigare ljud än den gängse Marshall-förstärkaren. Och i studion valde han de sämsta mikrofonerna, till exempel ett enkelt headset att vråla i. Och varför använda en Gibson-gitarr för 25 papp när man kan mangla lika bra på en nybörjar-Weston för nästan ingenting.

Vikernes håller hårt i myten om sig själv, och beskriver den gärna så detaljerat som möjligt på sin egna hemsida. Varför överlåta något till andra som man kan göra mycket bättre själv?

Att hitta alternativa källor till Vikernes berättelser är inte lätt. Men det finns elaka (och kanske avundsjuka) tungor som pratar om en bortskämd unge med en mamma i bakgrunden som betalade. Även om det inte rörde sig om några pengarmängder, var det tillräckligt för att det skulle ha svidit i ögonen på bland andra vänsterstalinisten Øystein. Det är en version som i vart fall inte står att läsa på Burzum.org.

Ribban och mallen för Burzums svartmetall sattes direkt på första ep’n »Aske« som utkom på Øysteins numera kultförklarade skivetikett Deathlike Silence Productions. Grunden var inte blues som kan urskiljas i till exempel Entombeds dödsmetall som vid början av 1990-talet gått och blivit »trendig« som både Øystein och Vikernes uttryckt det. Grundstommen bestod istället av en malande monotom ambientmetal. Ljudbilden var förvånansvärt ljus och vemodig. Och Vikernes ångestfyllda vrål därtill skapade en lika delar kaotisk som vacker komposition. Stilen förädlades och cementerades i och med mästerverket »Hvis lyset tar oss« där det skandinaviska vemodet också skickligt tonsätts med trevande synttoner i den kvartslånga låten »Tomheten«. Det är enkelt och snyggt. Avskalat och naket.

Om Burzums musik skulle vara filmmusik, så skulle det mycket väl kunna vara till en film om skolskjutningar. Till Gus Van Sant’s »Elephant« till exempel. Det är ungefär den typen av förtvivlad och smygande ångest som musiken kan tänkas ljudsätta. Just i »Tomheten« lyckas Burzum fånga ett vemod och en känsla av att något oundvikligt kommer att ske. Ironiskt nog för att just inget sker. Lugnet före stormen. Eller efter. Jag kan föreställa mig hur reklambyråfräckt det skulle kunna se ut när de stylade och chica jänkarungdomarna går omkring i slowmotion i skolans korridorer, inte ett ont anande om den annalkande blodiga upplösning då deras livlösa kroppar, förvridna, ligger i ett hav av spegelblankt blod. Då, istället till tonerna av Burzums Peavey-gitarrmangel och Vikernes ekomättade ångestskrik. Äckligt snyggt! Och helst av allt skulle det inte finnas någon sensmoral i en sådan filmversion. Bara ångest, elände och en ofrånkomlig hämnd utan att det varken ställdes frågor eller gavs svar.

Men vad jag minns var det inte så i Elephant. Det kanske till och med var tystnad i de där korridorscenerna. Men i vilket fall som helst skulle det ha blivit bättre med Burzummusik till. MEN. Magin med musiken hade också i samma stund försvunnit om någon satt en prislapp på den. Särskilt om det hade varit Gus Van Sant. Det hade varit totalrätt och totalförnedring på samma gång. Utförsäljning.

(Något näst intill liknande har faktiskt hänt med Burzums musik. Men sådant vill i vart fall inte jag låtsas om.)

Varg Vikernes har idag avtjänat det fängelsestraff han fick för mordbränder och mord. Han har återupptagit Burzum och släppte under början av året skivan »Belus«. Att jämföra den med mästerverket »Hvis lyset tar oss« går inte.

Vikernes har flyttat ut på landet. Han lever i ett förhållande och är inte längre (lika) arg. Och under fängelsevistelsen har han mognat som både människa och musiker. Han är inte längre Emma Tvärtemot. Men läs detta: han är fan inte uträknad. Han är fan inte uträknad. »Belus« är så jävla bra att jag baxnar. När det manglas gitarrvemod i »Kaimadalthas' Nedstigning« måste jag i samma stund utropa låten som ett modernt Burzummästerverk.

»Belus« har mera tyngd. Mer bas. Och i »Sverddans« är det inte bara vinteranden som får på käften, utan även den som inte trodde att Burzum skulle kunna spela metal med gungande bluesdofter. Det verkar inte bättre än att Burzum tagit intryck av alla de Peter Beste-fotograferade poserband som inspirerats av hans musik. Säga vad man vill om det. Men jag gillar det som fan. Välkommen tillbaka Varg, du har varit saknad.

En fackla i det svarta.

Vad har Carina Rydberg, Klas Östergren och den kultförklarade norska black metalgruppen Darkthrone alla gemensamt? Jo, postarbete. De har alla jobbat på posten. Sångaren och gitarristen i Darkthrone, Ted Skjellum, jobbar kvar. Sedan 21 år tillbaka, om jag uppfattar sången till »I Am the Working Class« från nya skivan »Circle the Wagons« rätt. Tack vare detta jobb slipper han att hora med sin musik. Darkthrone är kompromisslöst äkta. Har alltid varit.

I början på 90-talet skiftade Darkthrone musikstil, från att ha spelat death metal till att istället börja spela black metal, eftersom dödsmetallen hade blivit för populär. Och genom åren har de inte varit svartmetallen särskilt trogen. Det har knappast handlat om True Norwegian Black Metal, vilket retat – och retar – gallfeber på många av deras fans.
När nya skivan »Circle the Wagons« kom för några månader sedan, var det många som dissade den på allsköns metalforum. Allt var fel. Omslaget, musiken och rubbet. Men många är vi som tycker annorlunda. Kanske till och med så många att man idag kan tala om att Darkthrone har blivit populära. Riktigt populära. För jag har bara läst positiva recensioner av albumet. I en recension, som jag läste i en lokalblaska när jag var på besök i Takidas hemstad Ånge, var recensenten till och med så lyrisk att han la sig ned på knä och dyrkade. Jodå, jag är beredd att lägga mig bredvid honom och ljuda in i litanian. »Circle the Wagons« är duktigt bra. Tyvärr. För håller alla positiva jubelkörer i sig, så lär väl Darkthrone börja spela country eller disco nästa år.

En av medlemmarna i Darkthrone, Ivar Enger, ska enligt sägnen ha blivit så putt av att något gick honom emot – eller emot Darkthrone – att han helt enkelt gick till skogs för att aldrig mera komma tillbaka. Puts väck! Fast antagligen har han aldrig funnits, ungefär som Death Breath-gitarristen Mange Hedquist. En påhittad medlem. Antagligen påhittad för att det alltid är enklare med ett extra pålägg av en själv. Så slipper man kompromissa.

I sista spåret på plattan skanderar en kör »Bränn Inte Slottet« innan man kör igång och avslutar »Circle the Wagons« med en härlig instrumental old school metal. Det kan jag inte tolka på annat sätt än att man härmar sina konservativaste fans, för att sedan bara köra över dem. Musiken på »Circle the Wagons« doftar förföriskt av garage och gammal 80-talshårdrock. Själv kommer jag osökt att tänka på muskelrockaren Thor.

Darkthrone har slutat snubbla omkring i mörkret. En fackla visar dem numera vägen. Vägen bär tillbaka till 1980-talet. Till skatter som de inte tror vi kommer att uppskatta. Men att anta något sådant är givetvis en grov felbedömning.

Historien skrivs av vinnarna.

Bang, nr 1 2010. »Nördarnas återkomst« deklarerar den feministiska kulturtidskriften stolt på omslaget av årets första utgåva tillsammans med en inramad ikonbild på en osynlig flicka i två olika tappningar.

När jag läste på kultursidorna att Bang hade gjort ett specialnummer om den kvinnliga nörden kände jag en sann värme långt in i maggropen. Det kändes så klockrent och jag antog att det här kunde bli en klassisk tidning i jämförelse med numret av Dazed & Confused där Radioheadsångaren Thom Yorke intervjuar sig själv och Paul Auster och Lou Reed improviserar fram en artikel. En vältummad tidning i min bokhylla.

Jag hittar nördnumret av Bang i en Press Stopbutik under påskhelgen och sträckläser det från pärm till pärm ombord på tåget hem från Stockholm till Göteborg. Att läsa tidningar från pärm till pärm är egentligen något jag aldrig har tålamod till. Det händer väldigt sällan och är således ett mycket gott betyg. Bang är en tidskrift jag tidigare bara förstrött bläddrat i på biblioteket, men tidigare aldrig funnit en tilltalande anfang in i. Nu, med ett temanummer om nördar öppnar redaktionen sin port, lägger fram dörrmattan med texten »Välkommen« och det är bara för mig att kliva in och känna mig som hemma. »Öl finns i kylen« säger någon. »Ta hur många du vill«.

För nog känner jag mig hemma. Alldeles för hemma skulle jag vilja påstå. Det känns många gånger hemskt att läsa en del artiklar. Jag känner ett lustfyllt obehag och lite paranoida tankar likt Maja Lundgren i »Myggor och tigrar«. Det är mig de talar till. Och de driver med mig. De har lusläst min blogg. De har till och med bemödat sig med att spåra upp och förlöjliga ett par av mina kommentarer jag skrivit på andras bloggar om boken »Dinosauriejägarna«. Jag kan emellanåt känna mig så jävla genomskådad. Och det är bara att ge skribenterna stjärna i betyg åt sina analyser om de sociala strukturerna i vad man menar är nördgängen. Precis så var det.

När tidningen är slut är jag alldeles lycklig och full av tankar. Jag småflinar och tycker det var ett skitbra nummer. Men. Men, men, men – skulle de inte hylla den kvinnliga nörden? När jag bläddrar igenom numret så finns hon inte där. Inte i texterna. Pelle Forshed har dock lyckats fånga henne på avstånd i sin illustration. Men jag upplever inte att jag överhuvudtaget mött den kvinnliga nörden, eller egentligen någon nörd överhuvudtaget i numret. Jag har läst om de som umgicks med nördar.

Kan man göra ett temanummer om nördar utan att en enda gång nämna »Aspergers syndrom«? Jag förväntade mig att Bang skulle hylla något som aldrig hyllats. Något som faktiskt är svårt att hylla, en missanpassad och bräcklig individ. Någon som inte är som man ska vara. De som skriver i Bang är inte nördar. De har aldrig varit nördar, men de vill gärna vara en nörd. En nörd anno 00-talet. De vill så väldigt gärna ha ett begrepp att enas kring. Men de är inget annat än ett gäng Ulf Lundellvargar på jakt efter sin flock. De är alla överlevare som kunde lämna Linköping, Eskilstuna och Braås bakom sig. Det kunde de göra för att de inte är nördar. Det spelar nämligen ingen roll hur långt en nörd reser, de kan aldrig lämna sig själva.

Vad man i numret av Bang lyfter fram och trycker på är istället tjejen som gled in i kompisgänget med övervägande del killar ett par trappsteg ned på populäritetsskalan. Killar som under högstadiet snubblade sig igenom gymnastiken, hade medvetet osynliga kläder för att inte få stryk, bodde med ohippa föräldrar i ett svennebananhus och drömde om att bli skådespelare, artist eller i vart fall något medialt. Killar precis som jag, som förbarmade sig över killnörden. Lät han komma in i gänget. Eller, som kanske mer korrekt beskrivet var alldeles för snälla och väluppfostrade för att be honom dra åt helvete. Tjejnörden lät vi aldrig komma in. Aldrig tjejnörden. Helt enkelt för att hon aldrig sökte kontakt med oss. Och gjorde hon det, märkte vi det inte. Ville inte märka det. Hon hade ett annat besvärande kön. Flickan eller flickorna som gled in i vårt kompisgäng var inga nördar. Lika lite som killarna. Det var gruppens killnörd som var den egentliga nörden. Han som vi idag vet hade Aspergers syndrom. Eller en släng av det. Hans nördighet smittade av sig på oss andra. Drog ned oss i skiten. Det var alltid han som ställde de idiotiska och plumpa frågeställningarna till gängets enda tjej. Hon som gav oss status och hopp, och man tänkte »den jävla idioten kommer skrämma bort henne«. Man försökte alltid släta över vad han hade sagt. Hoppades på att hon skulle förstå att vi inte var som han. Att vi skulle komma i ett bättre läge. Man övervägde att lägga in en stöt på henne. Men. Jag lät bli. Det kändes aldrig rätt. Och jag hoppades att hon skulle locka till sig en annan tjejkompis som var lite snyggare. Fast helst vill jag bli tillsammans med hon som fick mig att stamma och se vinögd ut.

Och egentligen ville man aldrig knulla som det sas och också sägs i Bang. Man ville älska. Man ville bli älskad. Men vi var väl alla för upptagna med något annat för att komma underfund med hur vi borde ha gjort. Betett oss. Det vet vi istället nu. Femton-tjugo-tjugofem år senare då vi tycker oss ha lyckats. Lite grann. Tillräckligt för att ge oss själva någon form av pris för lång och trogen tjänst. Vi klarade oss från kiss på byxorna och spräckt näsben mitt på skolgården. Vi tycker själva att vi har blivit lite hipsters. Vi träffar andra som oss. Och vi förbarmar oss fortfarande över killnördar. Till och med samlar på dem. Precis som Andy Warhol gjorde. Vi solar oss i deras charm och excentriskhet. Och vi känner oss lite nostalgiskt mobbade och utanför när vi tvingas ställa oss sist i krogkön till någon stureplanskrog, eller snällt vänta i baren med en fuktig hundralapp i näven för att få beställa en Staropramen.

Att jag känner igen mig och mina vänner i artikelmaterialet till 100 procent (vågar jag nästan påstå) är en del av problemet. Jag skruvar på mig i obehag åt beskrivningar som att nörden »är nästintill fysiskt inkapabla till kallprat för att det finns så mycket intressant att säga«. Jo, jo, det är mycket jag kan kryssa för i min nördchecklista. För visst kallar jag mig gärna nörd. Men är jag det? Nä. Sällan. Jag skulle med lätthet ha kunnat umgåtts med aristokratbarnen, akademikerbarnen, så väl som arbetarbarnen. Jag hade aldrig några problem med att anpassa mig. Det jag hade problem med var att känna mig hemma. Att jag idag kallar mig för nörd – är en efterkonstruktion. Jag hade vänner. Gott om dem. Jag var olyckligt kär. Visst. Men hade jag verkligen velat knulla med någon så hade det säkert kunnat gå att ordna. Men inte med rätt tjej. Gjorde det mig till nörd? Nä, det som gjorde mig till nörd var killnörden jag umgicks med. Och tjejen som gled in i vårt gäng var ingen nörd. Hon var precis som oss. Vilsen.
Tjejnörden – den riktiga tjejnörden. Den där tjejen som ofta drog sig undan. Hade lillgamla kläder, var oerhört smart, alltför känslig och hade ett utseende som de heterosexuella pojkarna i bästa fall inte la märke till. Hon som skaffade modefrissan sist av alla och då såg ut som en idiot. Hon som tycktes förvinna under rasten. Hon som inte vågade bjuda hem någon eftersom hennes föräldrar var osunt religiösa. Hon som var mobbad för att ingen ville se åt hennes håll. Inte minst kompisgänget som beskrivs i Bang. Vart blev hon av? Hon som de först fyllde med sprit och sedan sperma på avslutningsfesten. Det var ju henne alla kallade nörd, det var hon som stod längst ned på skalan. Hon som aldrig någon förbarmade sig över. Hon som vi var tacksamma över att slippa. När ska hon hyllas? Eller är det fortfarande så att ingen vill kännas vid henne? Att hennes vilsna systrar och bröder nu tjuvat hennes titel? Skrivit bort henne från historien ..?