VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

onsdag 21 oktober 2009

Jag erkänner: jag stal mina vänners sista pengar.

Jag har stängt ned mitt Facebook-konto. Det var ett stort steg att ta. Kan inte hjälpa det, men jag känner mig lite som en förrädare. Jag var nämligen en ihärdig anhängare av detta sätt att hålla kontakten med vänner och folk. I början. Och dessutom har jag övertalat flera stycken att gå med, däribland min käresta. Och sedan, när de jag tjatat in, väl är där – då sticker jag. Bara sådär.

(Om du – som läser detta – är en av de som jag lurat till att gå med: förlåt. Det var dumt av mig.*)

Jag kände inte att jag kunde trappa ned. Modset i mig gastar alltid »All or nothing«. Antingen hänger man sig åt något till hundra procent, eller så skiter man i det. Jag är en kontrollmänniska. Jag måste hela tiden ha kontroll. Och jag hade inte full kontroll över Facebook. Då blev det till att hytta iväg skiten.

Statusuppdateringarna var nog det som fick mig att överge Facebook. De är så begränsade. Var begränsade. Och så kom jag nog på att jag saknade den här bloggen. Att kunna skriva längre. Försöka analysera sig själv lite. Föra dagbok och samtidigt tänka efter ett par gånger vad det är jag skriver. Räkna svordomarna. Ifrågasätta. Måste det stå »jävla fitta« här. Och här. Och här. Kanske låter »sumphål« bättre?! Vad hade Sture Allén skrivit om han var ... mig. Eller skriver man »... var jag«?

När jag tågluffade med två vänner i början på 1990-talet någon gång, lämnade jag medvetet plastfilmskameran hemma. Istället tog jag med mig en dagbok. På den tiden var dessa gjorda av papper. Jag tänkte som så, att om tio-tjugo år sådär, så kommer det att vara jävligt rolig att läsa den. Särskilt om man jämför med vad jag skulle få ut av ett par platta fyllekort.

Det togs inte en enda bild på den där resan. Om man bortser från ett tillfälle då vi alla tre klämde in oss i en fotoautomat. Och jag hade rätt. Vågar jag lova. Det är förbannat roligt att ha den där resedagboken idag. Och lite tragiskt. Jag mår lite dåligt när ångesten bubblar fram på ett par sidor. Att läsa den där längtan jag hade tecknat ned med min handstil. Detta att jag ville något annat hela tiden. Jag fanns aldrig där på något sätt. Men sedan blir jag givetvis glad när jag inser att jag nu uppnått allt jag ville då. Och att jag inte har den där »längtan« kvar inom mig.

Det är ju också fantastiskt intressant att läsa om en händelse som är nedtecknat på plats, just då, för att sedan jämföra det med mitt minne av händelsen. Mycket glömmer man. Förstår jag. Och det jävliga är, att om jag skulle visa mina vänner boken, skulle de utbrista:
– Nej, så där var det inte alls! Fan, vad du ljuger!
För det var ju vid ett par tillfällen då vi rök ihop under den där resan. Jag har ju fördelen av att kunna köra upp en bok under näsan på dem och visa hur det verkligen var. Om så skulle behövas. De har inget att visa. De jävlarna hatar mig fortfarande för att jag vid ett tillfälle tog våra sista mynt, varav väldigt få av dessa var mina, och köpte en Cherry Coke i en läskautomat. En läsk som jag var mycket medveten om att det bara var jag som tyckte om.

Det var mitt i natten. Vi väntade på ett tåg på en öde station. Vi frös. Och mina vänners skrik när jag tryckte på »Cherry Coke«-knappen istället för på »Coca-Cola«-knappen ekar fortfarande. Att jag så medvetet svek dem glömmer de aldrig. Och min tafatta ursäkt om att jag »råkade trycka fel« gjorde det bara värre.

He, he, he. Det är ett ljuvt minne. Jag skulle betala rätt mycket för att kunna lura dem igen. Jävla förlorare.

*) Ha, ha. Jävla förlorare.

Max Andersson-intervju i Sömn.

En intressant Max Andersson-intervju, från början publicerad i fansinet Sömn:

http://transcenders.wordpress.com

Kul läsning. Tråkigt dock att förutsättningarna för en serietecknare inte förändrats ett skit sedan Max skrev sina svar. Inte mer än att man numera kan förkovra sig i musik när innehållet i plånboken sinar ...

Och vad vackert det är med skrivmaskinsstil!

Guldägget till Socialistiska Partiet.

måndag 19 oktober 2009

Kvist, »For Kunsten Maa Vi Evig Vike«, 1995.


Ibland fylls man av eufori av att ha upptäckt en förbannat bra skiva, och man vill inget hellre än att springa trappuppgång upp och ned, likt ett Jehovas vittne, banka på alla dörrar och vråla ut att man blivit upplyft. Upplyft i David Brin-anda. För det är så det känns. Som om musiken öppnat en stängd dörr i hjärnan och ledsagar en in till ett rum med känslor man inte visste man hade. Det är inte ofta man upplever den känslan. Men det sker. Och då inte bara med musik.

För det mesta nöter jag envist in musik. Jag vet – eller kanske mera på något sätt anar att det ska vara bra. Man låter musiken gång efter gång äta sig in längre i kroppen. Så efter kanske femton genomlyssningar upptäcker man gradvis nyanserna i musiken. Efter det kan insikten om att man älskar det på något sätt upplevas som om det kom plötsligt. Omedelbar insikt på något sätt.

Den där långsamma upptäckten har jag på senare tid haft med det norska black metal-bandet Kvist; vars enda skiva från 1995 »For Kunsten Maa Vi Evig Vike« letat sig in i mitt allra innersta.

Ljudbilden är till en början kompakt och mycket svårgenomtränglig. Sången, som döljer sig inunder den välproducerade mattan av gitarrer, syntar och malande trummor är varken gutter eller growl, utan mera ondskefulla mörka viskningar.

Varg Vikernes enmansgrupp Burzum har antagligen med sin melankoliska monotomi varit en stor inspirationskälla för Kvist. Året innan »For Kunsten Maa Vi Evig Vike« – 1995 – kom Burzums milstolpe »Hvis lyset tar oss«. Vikernes har i ett flertal intervjuer sagt att han har sina musikaliska rötter i tysk syntmusik, och det är nog ingen tillfällighet att Hallvard Wennersberg Hagen (gitarr och synt) efter Kvists upplösning har bildat syntgruppen Xploding Plastix.

Kvist bör i sin tur ha varit inspirationskälla till Dimmu Borgir, vars musik har många referenspunkter gemensamt med Kvist; bland annat de små sirliga Johann Sebastian Bach-melodier man hör i »Forbannet Vaere Jorden Jeg Gar«. En låt som innehåller dessa fraser:
Kan du skimte den nakne bjørken.
Svart mot vinterens snø.
Kan du se dem danse.
Og har du hørt dem synge.

Og har du hørt dem synge.
Sin bitre, fortvilte sang.
Lik en storslått symfoni.
Onekligen kommer man att tänka på Immortal och deras mörka skogs- och fjordromantik.

Längst fram i ljudbilden ligger trummorna, progressivt hardcoreslammer, vilket är lite ovanligt. Gitarrerna rör sig i ett område som ligger närmre punk och noise än klassisk death eller black metal. Alltså mer Sonic Youth än Mayhem. Det påminner en hel del om Vreid, men även senare Khold. Populärt brukar man omnämna denna form av musik som »Pagan-« eller »Viking Black Metal«. Men personligen tycker jag »Symfonic Angst Black Romantic Metal« fungerar bättre.

(Ifall ni nu undrar: jo, det där sista var en sarkasm.)

måndag 5 oktober 2009

Det norska kulturundret bearbetar det öde landet.


T.S. Eliot diktade om det öde landskap första världskrigets skyttegravar lämnade efter sig. Ett öppet sår i landskapet som det gjorde ont att bearbeta. I den norska zombiefilmen Død snø (2009) är det inte syrener som drivs upp ur marken. Det är nazister.

Strax efter midnatt den 9:e april 1940 anföll Nazityskland Norge. »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«, var den norska regeringens svar. Inledningsvis förlorade den tyska krigsmakten ett av sina modernaste skepp i invasionen, kryssaren »Blücher«. Men det norska motståndet var inte vad det borde vara. Trots ett visst stöd från de allierade, tvingades Norge kapitulera den 10 juni – efter bara två månader. Norge gav upp. Alldeles för lätt. Det stolta Norge förnedrades under Nazitysklands svarta skinnstövlar.

Efter kriget anklagades i Norge 92 000 personer för att ha gett tyskarna bistånd. 25 000 personer fick böter, 20 000 dömdes till fängelsestraff och 25 personer avrättades. Quisling blev ett ord synonymt med förrädare. Bröder blev till fiender. Nazitysklands ockupation skapade ett trauma.

64 år senare är Norge ett rikt land. Inte bara på olja, utan kanske framförallt på kultur. Man har också kommit in i en fas där man kan se på sina forna folkefiender med ett mer nyanserat perspektiv. Ett exempel är 150-årsfirandet av den norske författaren och nationalskalden Knut Hamsun födelse. Detta firades med ett stort jubileum, något som har kritiserats av Israels utrikesminister Lieberman, eftersom Hamsun varit uttalad nazistsympatisör. Men norska företrädare kunde avslappnat avföra den kritiken och samtidigt påpeka Hamsuns storhet. Det öde landet som tidigare var Norges öppna krigssår håller på att läka. Ur den tidigare döda marken gror kulturen fram.

Ett annat exempel är de båda norska serietecknarna Lars Fiske och Steffen Kverneland’s konstverk, seriealbumet Olaf G (utgivet på svenska Optimal Press 2007) om den norska illustratören Olaf Gulbransson som 1902 flyttade till Tyskland. Seriealbumet är berättelsen om hur de båda serietecknarna tillsammans beger sig till Tyskland för att återerövra och befästa Gunnlagsons storhet, detta trots att denne kunde med att motta ett statligt kulturpris från en nationalsocialist 1944.

Det som är intressant är att Fiske och Kverneland gör det så oklanderligt bra att man inser att det inte finns nog kraftiga superlativ i det svenska språket för att beskriva deras unika bedrift. Kraften som befrias genom deras verk, är kraften från ett hav av blomstrande maskrosor som drivit sig upp ur jorden. Inget kan stoppa det. Inget.


Black metal har blivit en musikgenre som nyanserat bilden av Norge. Kanske mycket på grund av att genren i sig blivit så rik och nyanserad. I oktober 2008 släppte Vreid, den norska black metalgenrens mest intessanta band sitt fjärde album; Milorg, uppkallat efter den norska motståndsrörelsen.

Vreid bildades ur spillrorna av Windir efter att bandets grundare Valfar mötte sitt slutliga öde i den bittra kylan på väg till sin stuga i Søgnadal. Vreid stod länge i skuggan av Windir, vars musik hämtade inspiration ur den norska naturen och folksjälen. Men i och med Vreids helt och hållet engelskspråkiga mästerverk Milorg, tar de steget fram i ljuset. I Milorg följer vi med tillbaka till begynnelsen. När Europa brinner hör vi ljudet av sirenerna den 9:e april. Vi möter den norska kvinnan som straffas som tyskhora. Vi följer med på Blücher när hon går till botten. Vi tvingas till att tortera det norska folket.

I will never lay at your feet
my lips are sealed

My will you cannot defeat
God dammit
I will not speak!

Att ett svenskt band på liknande sätt skulle kunna få lov att romantisera det egna landet utan att i Close-Up riskeras att jämföras med Ultima Thule har jag svårt att tänka mig. Även om den jämförelsen är fullständigt absurd. Vår svenska bild av det norska musikaliska undret är under all kritik. I Sverige får man inte älska sig själv och det egna landet. Inte efter det vi gjorde under kriget. Vi ska känna skam. Hos oss finns endast en historia som tillåts hyllas; det är den statligt finansierade och återberättande historien om vår egen psykos, om dagen vi borde tagit livet av oss. Bilden av Sverige är densamma som en Anna Odell balanserandes på räcket. Det är skammen som så när driver oss över räcket. För övrigt en tydlig bild över det kulturella tillståndet i vårt land, Sverige. Vårt järnrika land som exporterade till – och därmed stödde Nazityskland – håller 64 år efter krigsslutet på att rosta sönder.


I de snötäckta Narviksbergen ligger den tyska ockupationsmakten i träda. I filmen Død snø stiger de bokstavligen upp ur jorden. Bilden av hur tyska soldater som tinat fram och tagit sig formen av vår tids populärkulturella zombies är lika talande och tydlig som vacker när Tommy Wirkola gestaltar dem uppställda på ett berg sökandes efter byte. Denna bild kan också ses som en visualisering av det det norska traumat. En bild över rädslan som döljer sig i det öde landet.

Vintern höll oss varma, svepte
jorden i glömska och snö, gömde
en droppe liv i torra lökar.

Kristdemokraterna tar makten i nya Stargate Universe.

Amerikansk teve har precis visat premiären av den nya siencefiction-serien Stargate Universe. Väntan har för många varit lång och snacket en hel del. Jag har sett det första dubbelavsnittet.

Något som är intressant med framför allt zombiefilmer, är skildringen av katastrofens efterverkningar. Till en början råder det alltid anarki. Samhället måste stabiliseras och byggas upp igen. Det som är intressant är inte bara vad som uppstår efter – utan också vad de överlevande anser om det samhälle som fanns innan och vad de anser bör göras.

Det är så klart ett smörgåsbord för en författare att bygga om världen igen. Mycket att tänka på. Lätt att göra fel. Fel är bland annat alla zombiefilmer där skräck och actionscener blir det primära. Rätt är givetvis när George Romero lägger ribban i sin samhällskritiska film Night of the Living Dead från 1968. En film vars manus för övrigt mycket väl skulle kunna ligga till grund för en uppsättning av ett naturalistiskt drama på teatern.

I Stargate Universe finns inga levande döda. Hotet kommer istället från utomjordingar. I premiäravsnittet lyckas ett 80-tal individer fly undan ett anfall iscensatt av utomjordingar. Inte bara deras bas förintas, utan hela den planet där den låg. Stjärnporten blir deras utväg och räddning. Men den tar dem inte hem till jorden som planerat, utan till ett herrelöst rymdskepp. Ett Aniara på väg till sin undergång. Men tack och lov finns det alltså en stjärnport ombord …
I det nya samhälle som uppstår i den nya (tillfälliga?) världen är kvinnan ett hot. Detta blir mycket tydligt när Dr. Rush (Robert Carlyle) meddelar att han tagit makten och talar sig varm för ett starkt ledarskap och vikten av att alla sluter upp bakom honom och samarbetar. Hans auktoritet ifrågasätts. Av kvinnor. Det blir hotfullt och en beväpnad militär känner sig tvingad att deklarera att istället han har makten – och – att han stöder Dr. Rush. Eftersom den beväpnade militären som sagt är beväpnad, blir det som han säger. Det är militären som med våld, eller hot om våld, upprätthåller ledarskapets makt.

Kvinnans roll i Stargate Universe är att vårda och vara så där skönt moderlig. Någon som de stora pojkarna kan anförtro sig till när de slagit sig. Här finns ingen Starbuck eller Ripley. I vart fall inte i de två första avsnitten. Här råder kristdemokrati. Göran Hägglund har tagit makten.
I denna nya värld finns också en tydlig fadersgestalt, Everett Young. Han är den egentliga ledaren, men han har blivit skadad. Kvinnorna vårdar honom och visar tydligt sin respekt för denna alfahanne. Han kan mycket väl ses som en symbol för det amerikanska kavalleriet som rider in i slutet och ställer allt till rätta. Det är också vad han gör. Och när de en gång så upproriska kvinnorna ser den skadade Everett Young, glömmer de sin upproriskhet och blir istället oroliga för alfahannens säkerhet.
– Bör du över huvud taget vara upp och gå?
Everett har en tjänst att be den upproriska kvinnan, han undrar om hon kan tala med de andra, få dem att hålla modet uppe. Och det kan hon, svarar hon.
Sedan börjar trumpeterna ljuda. Konfettin regnar och änglarna lovsjunger Anna Anka. Tack och adjö!