Det är ju inte det att jag har slutat skriva, för mina texter hittar ni numera på Komika Magasin. Men visst. Den här bloggen missköter jag. Men se på mig med mina stora Bambi-ögon: jag har ett liv!
Men skit i det. Äntligen har det hänt! Och jag pratar inte om att Ronnie Sandhal har fått Nobelpriset – utan om att vi äntligen har kommit tillbaka till 1977; året då punken fördärvade allt det fina som den proggressiva musiken byggt upp. Året då King Crimson bryskt förpassades i garderoben med allt annat som var bra. Inte för att punk är dåligt. Nej. Men det är dåligt att bara ETT band i hela världen klarade övergången med bravur: Rävjunk. De skrek: "There can be only one!" och på marken låg Bill Brufords huvud i en pöl av blod. Och inte bara hans. Det var många som fick sina huvuden avkapade av Kurgan.
Men nu är vi äntligen där: proggen är tillbaka. IN YOUR FACE! Mastodon släpper "Crack the skye" och alla sår är läkta. Det tog 22 år. Tjugotvå ÅR. Ungefär vad det tar för en människa att bli något sådär mogen. Och äntligen kan vi proggare komma ut ur vår garderob med erkännandet:
– Jag är en proggare!
Länge har jag lyssnat på rock, rockabilly, hardrock, heavy metal, jazz, jazzmetal, hip-hop, rapmetal, pop, indiepop, grunge, classic, aor, funkadelic, punk, black metal, death metal, corny metal, king of the pops metal, falukorv metal, fispop, discomental, industrijazz, folk, country ’n western (såklartjagintehar), the gothenbourg sound (sucks), häjkån bäjkän och ja ni fattar. Men NU: jag lyssnar på progg. Allt i ett. Ungefär som när Vidal Sassion kom med sin "2 in one". Varför välja, när man kan få allt.
Men skit i det. "The Czar" från "Crack the skye". Behöver jag säga mer!? DETTA är framtiden. Och till råga på allt kommer kleti och pleti förstå det när de vallfärdar för att se Mettalicka, men istället får uppleva Mastodon och "The return of progg".
Ladies and gentlemen: start downloading!
