VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

måndag 5 oktober 2009

Det norska kulturundret bearbetar det öde landet.


T.S. Eliot diktade om det öde landskap första världskrigets skyttegravar lämnade efter sig. Ett öppet sår i landskapet som det gjorde ont att bearbeta. I den norska zombiefilmen Død snø (2009) är det inte syrener som drivs upp ur marken. Det är nazister.

Strax efter midnatt den 9:e april 1940 anföll Nazityskland Norge. »Vi gir oss ikke frivillig, kampen er allerede i gang«, var den norska regeringens svar. Inledningsvis förlorade den tyska krigsmakten ett av sina modernaste skepp i invasionen, kryssaren »Blücher«. Men det norska motståndet var inte vad det borde vara. Trots ett visst stöd från de allierade, tvingades Norge kapitulera den 10 juni – efter bara två månader. Norge gav upp. Alldeles för lätt. Det stolta Norge förnedrades under Nazitysklands svarta skinnstövlar.

Efter kriget anklagades i Norge 92 000 personer för att ha gett tyskarna bistånd. 25 000 personer fick böter, 20 000 dömdes till fängelsestraff och 25 personer avrättades. Quisling blev ett ord synonymt med förrädare. Bröder blev till fiender. Nazitysklands ockupation skapade ett trauma.

64 år senare är Norge ett rikt land. Inte bara på olja, utan kanske framförallt på kultur. Man har också kommit in i en fas där man kan se på sina forna folkefiender med ett mer nyanserat perspektiv. Ett exempel är 150-årsfirandet av den norske författaren och nationalskalden Knut Hamsun födelse. Detta firades med ett stort jubileum, något som har kritiserats av Israels utrikesminister Lieberman, eftersom Hamsun varit uttalad nazistsympatisör. Men norska företrädare kunde avslappnat avföra den kritiken och samtidigt påpeka Hamsuns storhet. Det öde landet som tidigare var Norges öppna krigssår håller på att läka. Ur den tidigare döda marken gror kulturen fram.

Ett annat exempel är de båda norska serietecknarna Lars Fiske och Steffen Kverneland’s konstverk, seriealbumet Olaf G (utgivet på svenska Optimal Press 2007) om den norska illustratören Olaf Gulbransson som 1902 flyttade till Tyskland. Seriealbumet är berättelsen om hur de båda serietecknarna tillsammans beger sig till Tyskland för att återerövra och befästa Gunnlagsons storhet, detta trots att denne kunde med att motta ett statligt kulturpris från en nationalsocialist 1944.

Det som är intressant är att Fiske och Kverneland gör det så oklanderligt bra att man inser att det inte finns nog kraftiga superlativ i det svenska språket för att beskriva deras unika bedrift. Kraften som befrias genom deras verk, är kraften från ett hav av blomstrande maskrosor som drivit sig upp ur jorden. Inget kan stoppa det. Inget.


Black metal har blivit en musikgenre som nyanserat bilden av Norge. Kanske mycket på grund av att genren i sig blivit så rik och nyanserad. I oktober 2008 släppte Vreid, den norska black metalgenrens mest intessanta band sitt fjärde album; Milorg, uppkallat efter den norska motståndsrörelsen.

Vreid bildades ur spillrorna av Windir efter att bandets grundare Valfar mötte sitt slutliga öde i den bittra kylan på väg till sin stuga i Søgnadal. Vreid stod länge i skuggan av Windir, vars musik hämtade inspiration ur den norska naturen och folksjälen. Men i och med Vreids helt och hållet engelskspråkiga mästerverk Milorg, tar de steget fram i ljuset. I Milorg följer vi med tillbaka till begynnelsen. När Europa brinner hör vi ljudet av sirenerna den 9:e april. Vi möter den norska kvinnan som straffas som tyskhora. Vi följer med på Blücher när hon går till botten. Vi tvingas till att tortera det norska folket.

I will never lay at your feet
my lips are sealed

My will you cannot defeat
God dammit
I will not speak!

Att ett svenskt band på liknande sätt skulle kunna få lov att romantisera det egna landet utan att i Close-Up riskeras att jämföras med Ultima Thule har jag svårt att tänka mig. Även om den jämförelsen är fullständigt absurd. Vår svenska bild av det norska musikaliska undret är under all kritik. I Sverige får man inte älska sig själv och det egna landet. Inte efter det vi gjorde under kriget. Vi ska känna skam. Hos oss finns endast en historia som tillåts hyllas; det är den statligt finansierade och återberättande historien om vår egen psykos, om dagen vi borde tagit livet av oss. Bilden av Sverige är densamma som en Anna Odell balanserandes på räcket. Det är skammen som så när driver oss över räcket. För övrigt en tydlig bild över det kulturella tillståndet i vårt land, Sverige. Vårt järnrika land som exporterade till – och därmed stödde Nazityskland – håller 64 år efter krigsslutet på att rosta sönder.


I de snötäckta Narviksbergen ligger den tyska ockupationsmakten i träda. I filmen Død snø stiger de bokstavligen upp ur jorden. Bilden av hur tyska soldater som tinat fram och tagit sig formen av vår tids populärkulturella zombies är lika talande och tydlig som vacker när Tommy Wirkola gestaltar dem uppställda på ett berg sökandes efter byte. Denna bild kan också ses som en visualisering av det det norska traumat. En bild över rädslan som döljer sig i det öde landet.

Vintern höll oss varma, svepte
jorden i glömska och snö, gömde
en droppe liv i torra lökar.

3 kommentarer:

Z68 sa...

igen...Jag undrar ang. Vreid då om de anses som höger-band eller vikinga-rock eller vad nu termen kallas. Ok att de är patrioter på så sätt att de stödjer Norge/England osv i kriget mot Tyskland/Nazismen -men finns det någon konflikt där så att säga i media eller "musik världen" som menar att de ÄR på fel sida så att säga...De är väl knappast ett "vänster-band"? Jag läste att de gjort låtar mot järnridån och kalla kriget osv också. Tycker det är ett roligt tema med kriget och snygga omslag, i stället för vikingar och stilen som Manowar,Iron maiden hade/har och många skogs-metal band som ju känns lite mindre "seriös" och urvattnad.


ps -vad jobbigt att man inte bara kan skriva under i dina inlägg utan måste logga in.

Nickan sa...

(Ber om ursäkt för att man måste logga in. Men det utesluter det värsta böset.)

Windir ansågs vara »vikingametal« och jag tror väl att Vreid ärvde det epitetet. I viss mån.

Hur de klassificeras idag vet jag inte. Jag kan ju tycka att de är »ett väldigt punkigt black metal-band med tydliga folkinfluenser«.

Att göra en slags konceptplatta om Andra Världskriget tycker jag är ett genialt grepp. Som du säger, det är lite mer seriöst. Överhuvudtaget tycker jag de gör ett oerhört ambitiöst intryck, utan att för den skull bli alltför pretentiösa.

Z68 sa...

Har skaffat "I Krig" ..uj uj uj uj vilket koncept! Härlig musik, lyssnar för andra gång på skivan nu och har redan skrivit om den på min blogg...

http://backinblack.bloggplatsen.se