VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

måndag 21 september 2009

Mia – Queen of Karate.

Idag ringde det på dörren. Mitt dagen. Hos mig. Alltså hemma hos mig. Det är det aldrig någon som gör. Annars. Utanför dörren stod en ung blond kvinna från budfirman TNT med ett paket. Hon bad om min namnteckning på en digital datamojäng. En modern apparat jag innan inte skådat. "Vem är det ifrån", undrade jag. "Interpress", fick jag till svar. Jag skrev på, tackade, och så smet hon iväg nedför trapporna. "Interpress …", undrade jag. Vad vill de danskarna mig? Har de skickat fel?

Kvar stod jag med ett paket som jag inte hade en aning om vad det innehöll. Storleken och tyngden tydde på att det innehöll ett avhugget huvud. Den andra varningen. Först kniven, sedan ett huvud. Frågan bara vems …?

Jag plockade fram en av mina skalpeller och skar med skräckblandad förtjusning upp tejpen på sidorna. Vek undan de fyra kartongdelarna av locket. Där var fullt med ihopknycklat papper. Jag konstaterade att det inte var några blodläckar … längst ned låg … seriealbum. Vilken besvikelse. Inget gapande huvud. Hade det inte varit fräckt om Johan Wanloos låg där. Fortfarande med glasögonen på. Fast antagligen hade det varit mer logiskt om det varit Yvettes. Det är ju alltid kvinnor som dödas …

Så är den alltså här, kioskvältaren: Mia – Queen of Karate. Skaffa den på bokmässan. Garanterat fri från blodfläckar, fullmatad med serier av Sandsbros finest!

lördag 19 september 2009

Mordhot.

Häromdagen upptäckte jag den här kniven liggandes på vår dörrlist i ateljétoaletten. Till saken hör att vi delar vår toalett med alla möjliga små firmor som ligger på samma våning i Lagerhuset och att den av den anledningen är spartanskt inredd. Så man lägger märke till om någon detalj ändras i interiören. Så att säga.

I stort sett alla som använder toaletten är tafatta män, vilket innebär att det med jämna mellanrum är mycket kiss på golvet och tomma toalettrullar i hållaren. Några fungerande glödlampor finns där sällan. Det är marknadskrafterna som styr, ingen stat sköter något, vilket innebär att väldigt lite fungerar.

Lagerhuset ligger två stenkast från Järntorget där det förekommer en hel del kriminella element. En del av dem hittar med ojämna mellanrum in i Lagerhuset. För att sno, kissa, bajsa eller ta sig en tuppalur. Detta särskilt nu när någon friteater byggs i huset och det är – kan man tänka – lite si och så med att stänga entrédörrar efter sig (man vet ju hurdana hantverkare är).

För ungefär tre veckor sedan hittade jag något som jag antog vara spermafläckar på toaletten. Mysigt. Och nu en jävla kniv. Det är ju liksom ingen liten kniv heller. Ingen matkniv eller täljkniv, utan en mördarkniv. Jag tänker ju spontant på Jason när jag ser den.

Är det så enkelt att en pundare har gömt den där en stund. Eller sitter den där som en varning? Är det stockholmsgänget som skickat en varning till Max inför det annalkande seriebattlet:
– Var glad att du sitter ner och skiter när du ser den här kniven …
I så fall är varningen verknings- och meningslös. Karln bryr sig inte. Det är jag som skiter ned mig.

måndag 14 september 2009

En jävla cp-artikel.

GT har låtit en total imbecill skriva en artikel om serier. För dig som inte orkar läsa kulturartiklar kommer här en sammanfattning:

Skribenten börjar med att vädersläppa sina fördomar i form av en frågeställning; »Göteborgsserier? Då måste det vara drastiska humorserier som gäller. Eller Det var säkert så någon på universitetet sa att man skulle börja när man skrev (ni vet, trycka lite med fingertopparna på plastbrickan med en massa knappar framför skärmen). Sedan beger han sig ut på en roadmovie (en försiktig blinkning till Jack Kerouac) längs staden Göteborgs gator för att fråga insatta med göteborgsanknytning (alla som förekommer i GT måste ha någon form av anknytning till Göteborg. Annars hamnar man i Expressen) vad de vet. Det tar ett halvår att få artikeln färdig. De insatta kunde inte bekräfta imbecillskribentens fördomar. Han kollar lite på nätet (lite invecklat att förklara vad det är. Men det finns i en sladd ungefär) och hittar där information som verkar bekräfta det som de insatta sa. Sen tycker imbecillskribenten det är dags att skicka faktura. Skööööönt liksom.
– Då kan man åka ut med motorbåten en sväng! Tjinge-ling.

Om det är den typen av artiklar som skall beställas om serier i GT, tycker jag Göteborgs-Posten gör ett bättre jobb med sin bevakning av lokal seriekultur: total tystnad.

fredag 4 september 2009

Svenska serietecknare skämmer ut sig!

Kultursidorna har börjat räkna ned till bokmässan i Göteborg. Allt mer börjar dessa sidor fyllas med vad som mer liknar reklam än kritik. Det verkar inte bättre än att en kulturskribent av rang måste uttrycka sig så slätstruket som möjligt för det ska finnas en chans att bli bjuden ett par glas vin i en förlagsmonter. Skvaller och utdelandet av dolkstötar kommer antagligen först efter mässan.

Men det är inte bara kritikerna som verkar tvingas åsidosätta perspektivet inför den analkande bokmässan. Ett brokigt gäng serietecknare planerar dessutom att sjunka till pajasnivå för att skämma ut sig offentligt. De slår på stora trumman: "man ska ha kul". Den publikfriande avrättningen av deras trovärdighet tänker de hålla den 25 september i en av göteborgsstadsdelen Majornas mer anrika lokaler; Musiken Hus. Där det för det mesta utspelar sig mer seriösa och mörka tillställningar som Death Metal-festivaler och liknande.

Det skulle ju aldrig falla en annan in att delta i eländet. Jag kommer fortsätta mitt sökande – ensam – efter mitt inre väsen, och jag ser serien även fortsättningsvis endast som ett sätt att terapimässigt uttrycka detta. Där emot har jag ju inget emot att dricka ett par pilsner och skratta föraktfullt åt serietecknare som sjunker så lågt att de i ren desperation får för sig att man kan tävla i serier. Allt för att få lite publicitet. Allt för att bli lite omtyckt. Allt för att bygga på det usla självförtroendet.

Mycket tråkig historia. Mer tragiskt är ju hur jag kunnat bevittna ett par av de inblandades förfall på nära håll. Före detta kollegor som jag nu inte har något annat val än att distansera mig ifrån.

Vad blir nästa steg i seriemediets förfall? Serietecknare som häller blåbärssoppa på sig offentligt?

torsdag 3 september 2009

Svininfluensan

Mitt senaste alster till Chefen i Fokus.

onsdag 2 september 2009

I min drömvärld finns det munspel i Iphone.

I natt hade jag en besynnerlig dröm där jag hade varit tvungen att boka den mest förhatliga av alla tvättider, den mellan åtta och tolv på morgonen. Det var den enda som funnits kvar. Marknadskrafterna hade sedan länge lagt beslag på de andra tiderna. Där ibland den omåttligt populära kvällstiden mellan fyra och åtta.

I drömmen såg givetvis inte tvättrummet ut som det brukar. Alla fönstren och det vita kaklet var borta. Kvar fanns nakna och kalla betongväggar. Lysrören i taket var borta. Tvättmaskinerna stod inte där de skulle. Innan hade de stått mitt i tvättstugan, vid den stora brunnen, uppdelade i avdelning A och B. Nu hade någon möblerat om och ställt dem i ett led emot väggen. Dessutom hade de bytt ut bokningstavlan, den där man bokar tid med en låshylsa försett med lägenhetsnummer, mot en lång lista där man själv skulle skriva in lägenhetsnummer, datum och tid på en plats som var minimal och skapade en enda röra.

Givetvis var jag försenad till min tid. Jag skulle bara hinna med två tvättar, istället för sex, räknade jag ut. I det mörka dunkla ljuset knökade jag in två tvättar i de två maskinerna jag bokat. Stoppade i tvättmedel och tryckte på start. Vattnet flödade till. Då såg jag att jag av misstag hade lagt ena tvätten i tvättmaskin A istället för B. Fan också. Nu var det försent att avbryta; för medan jag hade stått där nere i ungefär fem sekunder, hade det logiskt nog förflutit tjugo minuter av tvättiden. Det är ju så i drömmar. Och jag kände på mig att nu skulle det bli bråk med kärringarna. Jag hade tagit en av deras maskiner.

Jag blev tvungen att vänta kvar i tvättstugan. Jag skulle bli tvungen att förklara att jag i mörkret förväxlat tvättmaskinerna. Ursäkta mig. Förlåt. Med len röst skulle jag vara tvungen att förklara att de kunde ta min lediga maskin – den på B, istället för den på A som jag nu råkat ta av misstag. Förlåt. Förlåt så hemskt mycket.

I nästa stund står jag och pillar med min Iphone inne i torkrummet. Det är ju det man gör när man väntar i drömmar. Där är – förutom ljuset från min mobiltelefon – i stort sett beckmörkt. Och då ser jag det. Helt fantastiskt. I menyfönstret till telefonen finns en symbol med ett munspel. Satan i gatan! Jag har ett munspelsprogram i min iPhone. Hur kan jag ha missat detta?

Ivrigt klickar jag på ikonen och munspelsprogrammet startar. Det verkar som man ska blåsa in i hålet i botten av telefonen för att få ljud. Där man stoppar in kontakten. Jag provar. Jo, minsann, det kommer ljud. Jag både blåser in och suger ut luft. Det bildas toner. Fantastiskt. Jag provar med att bända en ton. Men. Det funkar inte alls. Vilket värdelöst jävla program tänker jag.

Då hör jag hur det klickar till inifrån tvättstugan. Det där typiska klicket som talar om att någon manuellt avbryter din tvätttid med nödhantaget. Jag rusar in. Där står en kärring i sextioårsåldern med med en yngre kvinna som antagligen är hennes dotter och plockar in tvätt i maskinerna.
– Ursäkta mig, säger jag. Har ni möjligtvis avbrutit en tid, undrar jag.
– Ja, säger kärringen. I den tvättmaskinen låg en tvätt, säger kärringen och pekar mot en av maskinerna. Och där var fullt av vatten, fortsätter hon surt.
I mörkret kan jag urskilja hur hon lagt min tvätt ovanpå en av maskinerna.

Jag försöker förklara att det var min tvätt, och jag försöker få kärringen att förstå att hon istället kunde tagit min lediga maskin. Men hon är inte intresserad. Hon pratar om annat. Det går inte resonera med henne, hon är som en dum åsna.

Jag vill inte börja bråka, utan jag försöker boka en ny tid. Försöker titta på listan, men där är bara en enda röra av myrskrift. Och det är så himla mörkt.
– Det är ju fan vad mörkt det är, säger jag högt samtidigt som jag försöker se vad det står på bokningslistan.
Då, som av ett under, hittar jag knappen till belysningen. Jag tänder och försöker ånyo bringa ordning i skrivstilarna på bokningslistan.
Det blir mörkt igen.
– Vad FAN, utbrister jag. Jag blir jävligt irriterad.

Det är kärringens dottern som släckt. Hon förklarar att hennes mamma har en ögonsjukdom. Hon kan inte se i ljuset. Det fördärvar hennes ögon. I mitt huvud rullas det upp en konspirationsteori där jag blir medveten om att det är denna kärring som är ansvarig för oordningen i tvättstugan. Hon har som mål att fördärva tvättstugan och därigenom mitt liv.
Demonstrativt tänder jag igen. Jag är arg. Jag är David Banner med gröna ögon. Reta mig inte mer din jävla hora.
– Hon får väl gå ut då, ryter jag.

Jag ser att kärringen gråter. Jag ser att hennes ögon saknar pupiller. Jag ser att hennes hornhinna är helt vit. Men värst av allt är att jag, trots ljuset, inte kan läsa på listan. Jag kan inte urskilja något. Jag kan inte läsa. Jag är analfabet.

tisdag 1 september 2009

Äntligen ett manifest!

I Dagens Nyheter publicerar ett antal pretentiösa författarslynglar ett manifest. Strax innan det annalkande slutet. Precis som Jean Paul Sartre har de däremot svårt att förklara vad de vill. Men. De har inget problem med att klöka fram precis vad de inte vill. Upp kommer ett antal kollegers böcker "som kommunicerar, berör, ­oroar, förströr och engagerar." Tyvärr. Tyvärr gjorde dessa gallböcker precis det.

De skriver: "Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform. Vi tänker aldrig sälja ut den, aldrig heller överge den, aldrig heller gå vilse i den. Vi vill skriva romaner som blir lästa."

Ska de skriva Alfons Åberg? Men. Har inte det redan gjorts?