Det här är fanimig konst!

På grund av alltför hård arbetsbelastning fick jag i år hålla mig borta från Spx i Stockholm. Tråkigt, eftersom jag sett fram emot att få åka en längre tid. Men större och kraftigare makter ville annorlunda. Och jag börjar känna mig svag och matt efter att ha haft för mycket att göra de senaste månaderna.

Ett ljus i mörkret är förstås Kackerlacka som jag igår för första gången fick känna på. Sist av alla. Och jag som ändå satt ihop den. "Vad tjock den är", var min första tanke. Riktigt bra papper. Och den var inte alls lika kioskig som föreställt mig i mitt inre. Den är verkligen ett mellanting av album och tidning.

Barnsjukdomarna var det andra jag såg. Sådant som jag får fixa till nästa nummer. Men jag känner mig på det stora hela mycket nöjd. Framförallt med mixen av materialet. Hur det kan gå från existentiellt filosoferande trottoarberättelse till satirisk masslakt av barn utan att man funderar nämnvärt över det. Det här är fanimig konst!

Underbart är som bekant kort. Idag känner jag mig riktigt risig. Dels för att jag försökte varva ned med en bourbon innan jag la mig igår, och dels för att jag nu ska sätta mig och betala räkningar. Det är dags att förnya medlemskapet i Seriefrämjandet. En förening som jag varit mycket engagerad i sedan 2001. Men de senaste åren har ledningen utsatts för hård kritik, det har uppstått en hel del interna bråk och arbetet med föreningen känns inte lika lustfylld längre. Dessutom har föreningens anseende sjunkit betydligt. Saken blir inte bättre av att jag är ordförande i Göteborgs lokala avdelning.

Ett tag satt jag med i Seriefrämjandets styrelse. Men jag fann för gott att lämna detta uppdrag efter att jag utsatts för personangrepp. Det var internt rätt tydligt att jag inte heller hade några vänner som ville backa upp mig. Officiellt gav jag en hitte-på-anledning för att sluta. Sarkastiskt formulerad. Men tyvärr inte tillräckligt tydlig för att någon skulle begripa den.

Just nu sitter jag framför internetbanken med en hög räkningar att betala. Och jag har verkligen ingen lust att betala pengar för att förnya mitt medlemskap. Samtidigt har jag lovat en massa vänner att jag ska ...

It Came Crawling Out From The Cellar

Jag sparar det mesta jag tecknar. Alltifrån rent kladd, till skisser och original. Jag Katalogiserar det däremot inte, utan allt stoppas i stora kartonger som förpassas till vind och källare efter devisen: "det kan vara kul att se på någongång". För det är det.

Förra veckan plockade jag upp en sådan där kartong. I kartongen hittade jag en hel pärm full av sångtexter. För jo, jag har varit med i ett band. Där fanns inte bara själva texterna, utan nästan varje utkast till dem fanns bevarat. Dessutom hittade jag dikter, brev och en maskinskriven novell på 11 sidor! Jösses. Jag satt hela kvällen, långt in på natten och läste. Jag tyckte det var skitkul, och så tänkte jag på de där tillställningarna där man på en scen läser ur sina dagböcker. Och alla skrattar. Att delta i något sådant hade varit ett perfekt sätt att skämma ut sig.

I den där pärmen med alla jobbiga självmordstexter fann jag vårt bands officiella affisch eller vad man ska kalla det. "Karezza", kallade vi oss (Och snälla, snälla, snälla, ta inte reda på vad det betyder. Det är sjukt pinsamt). Så om ni någon gång undrat vad det är för affisch som pryder Smakfascistens affärsdisk, så är det just denna. Illustrationen är i vart fall lysande. "Rottne Records" – kan det bli fräckare än så? Och en liten referens till serietidningen Love & Rockets som jag på den tiden läste.


Jag är fubbet som gormar med en cigg i örat. Detta var alltså på den tiden det växte så pass många hårstrån på mitt huvud att de tillsammans kunde bilda en frisyr. Vid sidan om mig står Mikael Jansson och spelar gitarr. Även han kunde skriva pinsamma texter. Han låg bland annat bakom texten till vår högst lokala hit "Stoneface". Vår enda låt med engelsk text. Bakom sitter vår trummis "Blarren". Han sparkades efter ett tag och ersattes med en trummaskin som fick namnet "Blarren". Vi hade ingen bas och var alltså långt före White Stripe. Själva beskrev vi vår musik som en blandning av Ulf Lundell och Motörhead. Låt oss aldrig mer beröra detta ämne igen.