VARNING: Flera av inläggen på denna blogg innehåller fler än 140 tecken!

torsdag 31 januari 2008

Acke för gothare.


Hittade en intressant seriebok för några veckor sedan när jag var inne och botaniserade på Dolores, Wet Moon av Ross Campbell. Köpte den första boken på försök, för att se om den innehöll något av värde – utöver det jävelusiskt snygga teckningarna.

Ett utlåtande på baksidan av första boken:
»Toppen, ännu en kraftansträngning av Ross Campbell! Illustrationerna är helt fantastiska. Jag älskar Cleo! Ross är min favoritförfattare/illustratör!«
Melodye Campbell, Ross mamma.

Wet Moon är en påhittad stad i USA. En stad där Cleo och hennes vänner går på skola. Till ytan, eller som första intryck, kan serien Wet Moon beskrivas som en goth/punk/emo-någonting-historia. Jag såg framför mig "Love & Rockets 2.0" tecknat i en stil som verkar ha luddiga drag av japanska serier och traditionella superhjälteserier – i kontrast till Jaime Hernandez renodlat grafiska stil. Och dessutom finns det något med Campbells linjer och former som för mina tankar till Dave Coopers senare projekt, trots att Campbell är mera nyktert realistisk och återhållsam.

Efter det att jag också införskaffat och läst den andra boken i serien om Wet Moon, utkristalliserar sig en ganska traditionell tonårigt relationsdrama. En "Who dunnit?" En: vem har gjort det med vem?

Jag läste i Cristopher Irvings bok om Peter Bagge, att när serietidningen Hate blev som populärast var när Bagge använde sig av det klassiska relationsklichéerna. Och att Bagge inte kunde med det själv. Han skämdes.

Jag känner mig faktiskt rätt besviken. Blir det inte mer än så här? Det är väldigt mycket yta. Ross Campbell har järnkoll på hur de här människorna klär sig, men antagligen bottnar karaktärerna mest i Campbells eget jag, och de serienördar han umgås med. För några referenser till goth/emo/punk – eller vad det nu var det skulle föreställa att Cleo och hennes kompisar är – det kan jag omöjligt hitta. Annat än några bandshirts och ett par textrader här och där. Istället kryllar det av referenser till Star Trek, Godzilla, Batman Beyond och annat som jag har svårt att se annat än som serienörderier. Men eftersom jag är en serienörd så gillar jag det. Och antagligen är Ross Campbell allt annat än de idoliserade tonåringar han framställer (en koll på hans hemsida verkar bekräfta detta).

Wet Moon har lånat många ingredienser av Love & Rockets. Men det blir mer av det goda. Precis som en uppföljare till en slascherfilm: mer mord, mer blod, vassare knivar och barare bröst. Men jag saknar Hopey. Jag saknar Hopey så in i helvete. Jag saknar scenen när hon eldar upp sin bas och förstärkare och förbannar: "DIE YOU DEMONS OF HELL!"

Det finns ett djup och en progression i Love & Rockets som överhuvudtaget inte existerar i Wet Moon. Det är skvaller och vitt patrask för hela slanten. Och när jag inser detta, är Wet Moon det bästa jag läst på mycket länge. En frisk fläkt. Nytt blod. Det är då jag verkligen kan suga åt mig av stämningarna, ansiktsuttrycken och situationerna. Och jag kan verkligen relatera till relationerna och den tid i ungdomen som skildras: dagboksåldern.

tisdag 8 januari 2008

Del 1 i serien av vad som är värt att bevara av indien. Ej Indien.

Indiepop och grunge! Lyssna på de orden. Indiepop och grunge. Kan någon människa idag säga att de lyssnar på indiepop eller grunge utan att bemötas med ett gapskratt. Finns det något som är mer ute?

Jag hörde Per Persson på radio för några år sedan. Flera år sedan faktiskt. Något miffo i Vecko-Revyn (Emma Hamberg?) hade då placerat folkrock på utelistan. Därför samlade Per så klart ihop sitt Pack och gav sig ut på turné. När något är som mest ute, det är man ska haka på, sa han. Per är en vis man.

Och jag är en Per-papegoja. Jag kan också. Därför tänker jag, när indiekulturen är som mest nedkyld, ta detta briljanta tillfälle i akt att studera landsortsfenomenet "indiekultur". En kultur som i Sverige snarades hårt i galgen några veckor innan Suede spelade på Melody i Stockholm i början på 90-talet.

1) Vad finns kvar av indiekulturen?
Svar: vilken ointressant fråga.

2) Vad bör finnas kvar av indiekulturen?
Svar: intressant fråga – tillåt mig fördjupa mig i ämnet:

Här och nu är kanske inte tillfälle för mig att erkänna att jag någonsin har befattat mig med indiekulturen. Utan jag påstår helt enkelt att jag nu hoppar på utetåget. Jag tänker inte förklara hur LOOPs "A Gilded Eternity" har hamnat i min skivsamling. Men, jag tänker däremot kort förklara varför den finns där nu: den är så jävla bra.
Loop spelar monoton rock, enkelt uttryckt. I indiekulturens glansdagar, innan den förödande och utsålda (som i sell-out) konserten i Stockholm, nämndes de i samma andetag som Stereolab och Spacemen 3. Men varför? De som lyssnade på Stereolab och Spacemen 3 var mesiga pojkar som gick i "mansgrupp" och förstod kvinnors känslor, eller tjejer som trodde det var häftigt med batikklänning. Vi som lyssnade på LOOP satt fast i ett missbruk, både av droger och musiken. Själv höll jag hårt om flaskan och trodde på fullt allvar att det var en demon som spelade den inledande basgången till "The Nail Will Burn".

Såklart jämfördes LOOP med Stooges och MC5. Det fanns – och tyvärr finns de fortfarande kvar – idioterna som hela tiden tappar MC5. MC5 är som herpes, man blir aldrig fri från det. Men Can, det tyska bandet som mest är kända för "Mother Sky" och för att ha inspirerat Joy Division, hade varit mer relevanta att tappa. Men de var inte tillräckligt "indie". Inte innan den där jävla konserten.

Idag, regerar OM och ISIS i samma skola. Och Pelican. Men ingen pratar indie. Utom indier.

söndag 6 januari 2008

Alliansen startar kulturkrig.

I senaste numret av Arena (#6 2007) varnar Björn Elmbrant för en kommande svensk kulturkamp. I Danmark rasar den redan. Kulturen är politikens viktigaste stridszon, säger den danska regeringen.

I Sverige ser reaktionära krafter inom Alliansen det som sin uppgift att krossa "kulturvänstern"; ett etablissemang och kompisgäng som de inte kan presentera några belägg för att det faktiskt finns. Det är mer en "känsla" de har. Som medborgare kan man inget annat än att häpna – lika mycket över det faktum att Alliansen är paranoida, som att de påstår sig ha känslor. Maud Olofsson säger: "Vi går från sossefiering till liberalisering", men hennes ord är lika falska som tomma då Alliansen inte har några som helst avsikter att utbilda och lära massorna, något som en liberal politiker ägnar sig åt. Istället börjar Alliansens tidigare uteblivna kulturpolitik utkristalliserar sig, och den framstår mer som diktatorisk och hotfull än som liberal. I ett krig kan de inte hålla sig till mitten, utan väljer istället att lägga sig långt ut till höger. Det som enligt Alliansen är fel ska censureras eller kvävas. En kulturpolitik som tydligen är möjlig att föra med en lomhörd kulturministern.

Problematiken med statliga konstnärslöner, stipendier och kulturstöd riskerar nu att lösas av de giriga och åsiktsfientliga Alliansens lakejer. Redan nu har regeringen tvingat flera museer att slopa sin fria entré med drastiskt minskade besökssiffror som omedelbar följd. "En bok för alla" läggs ned (något som jag personligen har svårt att se som en försämring, men väl en tydlig fingervisning), men det kanske mest anmärkningsvärda är att Alliansen använder statliga Forum för levande historia som front för att svartmåla kommunismen som ideologi, och när några bibliotekarier ifrågasätter det hela, så hotas de till tystnad och lydnad. Alliansens svenska kulturpolitik liknar allt mer något som skulle vara hämtat från diktaturen Vitryssland än som skulle kunna betecknas "liberal".

Som följd kan du som kulturarbetare antingen välja att tillhöra "kulturvänstern" eller också att hålla käften. Björn Elmert efterlyser att de som är verksamma inom kulturområdet snarast möjligt samlar sig till en motstrategi och organiserar nätverk för att bemöta en eventuell svensk kulturkamp.

Vad skulle följderna bli för seriebranschen? Skulle Alliansen nöja sig med att strypa stödet till Galago, eller skulle stipendier till tecknare verksamma i tidningen också dras in? Skulle så ske, skulle detta givetvis smitta av sig på både Schibsteds och Komikas utgivning. Om man där lägger till både Bonniers och Egmonts misslyckande handhavanden med att hålla liv i sin utgivning av manga, så ser det ut att bli en jävligt tunn och blek utgivning fortsättningsvis. Men samtidigt, när polarisarna smälter, kanske det är bättre om de statliga kulturpengarna istället går till simskolan.

fredag 4 januari 2008

” Krav på jämställdhet knäcker många äktenskap"

Ja, så skriver tidningen Dagen. Och de hänvisar till forskning. Om det nu är meningen med artikeln att kvinnan bör försöka ta tillbaka platsen vid spisen, så tänker jag bara meddela det att den platsen ger jag inte upp utan kamp.

Jag ska städa upp din skit.

Är det inte märkligt hur man till exempel kan tillstå sig med att kommentera hur skräpigt det är på någon offentlig plats – utan att plocka upp det där irriterande skräpet. Jag själv gör det.
– Fan, vad här är skräpigt, kan jag muttra.
Jag vet med mig att jag flera gånger gnällt då jag varit på väg att hämta eller lämna min son på skolan. Men har jag plockat upp skräpet? Självklart inte. Det är ju inte jag som skräpat ned.

Hur fostrar jag mina barn? När sonen protesterar över att det inte är han som är orsak till röran i vardagsrummet, utan att det är lilltjejen (ett argument som många gånger är alldeles korrekt), hur behandlar och bemöter jag honom då? Går jag till lilltjejen och tvingar henne att städa upp? Nej, jag svarar bara med ett ointresserat:
– Och?
Han får finna sig i att plocka upp, fast det inte är han som har stökat till det. Men själv går jag förbi chipspåsar, ölburkar, cigarettpaket och gnäller på att det finns så få soptunnor och att folk skräpar ned så förbannat.

När jag och familjen sköt raketer häromdagen, var jag så där patetiskt noggrann med att plocka med mig allt skräp tillbaka. Lika noggranna var inte ungdomsgänget som också höll till på berget. Det såg ut som kriget dagen efter och jag stod där och sparkade på deras sopor och retade upp mig. Men plockade jag upp. Nä. Men jag insåg hur dumt det var att inte göra det. Efter förra nyåret vet jag att skräpet låg kvar i ett halvår innan någon från kommunen var där och städade upp i området.

Som medborgare kan man tänka sig att skriva en insändare och gnälla på hur folk skräpar ned, man kan ringa och klaga hos markägaren, till exempel kommunen i många fall. Men kan man tänka sig att själv städa upp. Nä. Det är i stort sett en omöjlighet. Skräp som ligger i direkt anslutning till det egna hemmet kan nog de flesta plocka upp. Men det som finns på busshållplatsen? Nä, det finns någon som har som jobb att plocka upp det. Därför låtsas jag inte bry mig.

Ett samhälle där var och en bara tar ansvar för sitt, är det det samhället jag vill leva i frågade jag mig. Och det är det ju självklart inte. Hur betedde jag mig själv i min ungdoms glansdagar? Plockade jag upp efter mig? Nja, jo, visst gjorde jag det ... men kanske inte de gånger när jag var full som en alika. När jag med mina doc-kängor sparkade sönder glasflaskor hela vägen hem från Club Submarine, för att ta ett exempel. Den gången sopade jag förstås inte upp efter mig. Och när jag tänker efter så torkade jag inte heller upp efter mig den gången jag spydde ned toaletten på Den Gyllene Oxen i Växjö. Eller de gånger jag gjorde likadant på Ziq-Zaq, Hotellet i Nässjö, KB i Malmö eller alla de andra ställen jag spytt ned. Det var inte heller jag som tvättade bort mina menlösa graffitimålningar på Brinellskolan.

Men inte mer. Jag ska börja ta mitt ansvar. Jag ska bli ett förebild för mina barn, jag ska börja plocka upp efter andra. Jag ska sluta gnälla*. Och jo, jag har redan städat upp allt bråte på berget. Där är rent och fint nu.

*På skräp.

torsdag 3 januari 2008

En kort stund av misslyckad lycka.

1988 var första gången i mitt liv jag sköt nyårsraketer. Fulla som latrintankar borrade jag och min dåvarande kompis Jansson ned en raket i vintermarken. Vi tände på. Några sekunder senare kastade vi oss skräckslagna till marken när inte raketen flög iväg. Vi hade tur. Den lilla arbetarklassraketen vi hade köpt, slet inte av våra lemmar från kroppen, utan gav oss bara ett magkrampsaktigt gapflabb som biverkning.

Nästa raket lutade vi mot ett staket. Men inte heller denna ville lysa upp den mörka stjärnhimlen. Istället för att gå vertikalt uppåt gjorde den en horisontell klassresa rakt ovanför vägen. Bort från den lilla gräsmattan bakom lägenhetsområdet – som på denna tiden var Rottnes enda – över till det gula pråliga tegelhuset på andra sidan. Men ett robust handarbetat järnstaket refuserade raketen kallt tillbaka till avsändaren. Vi hann knappt vända ryggen till. Våra lemmar låg utspridda på den lilla gräsmattan, men de satt fortfarande fast på våra gapskrattande kroppar. Vi skrattade så vi led. Vi grät av lycka.

Ovanifrån oss på en balkong på andra våningen, gav oss vår nyktre väninna ett tips om att kanske var det dags att stoppa ned raketerna i en flaska – innan vi skadade någon eller något.

Nyåret efter hade jag ledigt från min tjänstgöring. Jag ville åka och hälsa på några vänner i Malmö, men hade inte tillräckligt med pengar. Trots att jag hade gömt mig så finurligt på tågtoaletten utan att låsa om mig, hittade konduktören mig och jag kom inte längre än till Alvesta. Det blev inga raketer det året. Ingen fest. Ingenting.

Det blev aldrig mer några raketer för min del. Så roligt som det var på den där lilla gräsmattan i Rottne kan det nog aldrig bli igen, resonerade jag. Men i själva verket hade jag nog inte råd. Och när jag fick råd, köpte jag istället kubanska cigarrer och visky.

Men under ett ögonblick förra året – då jag glömde bort att jag tycker det är ett jävla miljöförstörande elände med alla förbannade raketer – lyckades jag på något sätt att lova min son att vi skulle skjuta upp några raketer vid tolvslaget. Samtidigt berättade jag för honom om det nyåret då Jansson och jag debuterade som raketörer. Och om en del andra skrönor jag hört hemmavid. Allt för att varna och upplysa så klart.

Jag tänkte att det där med raketerna glömmer väl ungjäkeln, men ... det gjorde han givetvis inte. Att borsta tänder och att plocka upp saker efter sig glömmer han hela tiden. Men att skjuta raketer glömde han inte. Så raketer inhandlades. Och jag måste tillstå mig att erkänna att vi hade riktigt roligt när vi hela familjen gick upp på berget bakom oss för att fyra av de där raketerna. Trots att vi sköt upp dem redan klockan åtta på kvällen, för att lilltjejen skulle kunna vara med. Och trots att alla raketer lyckades nå natthimlen utan incidenter. Jag låg inte på marken och plågades i skrattkrämpor, men jag satt heller inte orörlig inomhus, kräkmätt efter alltför mycket pannacotta som jag gjorde året innan. Det blev en chans att röra på sig.

Sedan satt vi och tittade på den finska animerade teveserien Urpo & Turpo. Sonen och jag skrattade och vi härmade de båda nallebjörnarna. Med min bästa finlandssvenka accent sjöng jag med i ledmotivet i början och slutet på vartenda avsnitt utan att bry mig om familjens högljudda protester.

Vid tolvslaget låg kvinnfolket och sov, så sonen och jag fick ensamma traska upp på berget igen för att se det resursslösande skådespelet. Ett gäng ungdomar brände iväg raketer. En riktig pjäs, som måtte ha kostat en hel del, tryckte de precis som Jansson och jag hade gjort nitton år tidigare, ned i marken utan minsta tanke på att den då skulle stanna där när den small. Det blev en väldans smäll så klart. Men inget skrattande. Min son sög dock förtjust åt sig händelsen med skräckblandad beundran, och det enda jag kom på att säga var att "det där måtte bränt hål i deras jävla Stadium-jackor".