Hela detta inlägget är Tolga-Fiddes fel.

VARNING! Är du en heterosexuell man bör du inte följa länkarna nedan, då de leder till en video med en man som är så sexig att du kommer att inse att du aldrig vill vara med en kvinna igen, du vill istället vara med den inoljade mannen med svällande muskler som förekommer i videosarna.

VARNING! Är du en beundrare av The Ark från Rottne, då bör du inte heller följa länkarna in under, eftersom du då kommer att drabbas av en enorm ångest över vad för glamrockband vi nordbor kunde och borde ha ställt upp med emot östblocken i ESC.

Jag undrar om Mastodons "Sleeping Giant" är en hyllning till den här videon. I så fall har de problem.

Här är en annan låt. Jag tränade faktiskt styrketräning till fullängdaren av den här skivan. Jag la på mig fyra kilo muskelmassa. Allt som en pösig kudde runt magen. Vackert, säger jag.

Men ärligt talat. Vem gör ljudeffekterna i den här? Strax efter det att Thor heilar med knuten näve på sin polare för att sedan bimas (som i "beam me up, Scotty") ut i rymden – då låter det som om någon fiser med munnen. Det förtar en hel del respekt i denna annars så ultraballa video.

Här är entertainern. Jag måste erkänna att blodet samlade sig i min egen ballong när han börjar ta av sig kläderna ... phu, vad sexig han är.
– Eat your heart out Robbie!

Ordningen är återställd: Bikini Kill.

Marknadskrafterna.

Som alla andra värdelösa serietecknare i vårt pungsvettiga land Sverige har jag varit tvungen att skaffa mig sponsorer för att överleva. Det är vänliga och rika människor som förser mig med så pass mycket knäckebröd och kaviar att jag kan teckna serier utan att behöva dö av svält. Det är jag tacksam för. Annars hade jag varit tvungen att göra det bara för att det ger mig något som konstnär och författare (som bekant kan en serietecknare göra anspråk på att vara både och) eller för att bli publicerad och läst. För tänk, efter åtta år av ett jämnt flöde av publicerade lllustrationer och serier förväntas jag inte gäspa när något av mina taffliga alster lämnar ett östeuropeiskt tryckeri. De borde veta bättre.

Som alla andra kugghjul utan en klar överblick av den internationella ekonomins sårbarhet har även jag på senare tid velat höja min levnadsstandard. Jag vill helt enkelt ha lite dyrare kaviar på mina knäckebrödmackor för att förgylla min torftiga tillvaro. Jag begär inte rysk kaviar, utan det handlar om att byta upp mig från "Svennes" till "Kalles randiga med färskost". Ett högst rimligt önskemål från min sida tycker jag.

Mina vänliga rika sponsorer tycker dock annorlunda, och de har – dessutom – en mera övergripande bild av hur de ekonomiska följderna skulle utveckla sig på längre sikt om de biföll mitt önskemål. De knorrade dessutom över att jag inte länkade till den här bloggen från min patetiska html-hemsida, ej heller hade någon reklam på bloggen, och ännu mindre en räknare vars statestik de kunde ha som underlag för eventuella marknadsundersökningar. Vidare bedrev jag inte någon kommersiell verksamhet på vare sig den patetiska hemsidan eller bloggen som på något sett visade min ödmjuka aktsamhet för min sponsor – och vilka var de där Bikini Kill?

Det framkom också att mina vänliga och rika sponsorer tyckte att jag bloggade för lite om aktuella händelser. De undrade varför jag inte hade engagerat mig i väskdebatten. De tyckte jag hade varit alltför passiv och feg. Det var "inte tillräckligt med kuk i mig för att försvara en vän kulturkofta". Nu hade dessutom den där komikern Magnus Betnér i förtäckta ordalag mordhotat Ebba von Sydow. Varför kunde jag inte vara lika rolig som honom? Han fick ju uppslag i kvällspressen och över en halv miljon träffar på YouTube. Jag kunde inte ens visa upp EN träff – för jag saknade räknare.

– Jag har flera tusen träffar om dagen, jag lovar, kontrade jag. Men tydligen gick den smaschen utanför linjen, för någon respons kom aldrig utan de fortsatte med att påstå att "jag aldrig kallat en kvinna för hora" och att jag hade varit likaledes passiv och oförmögen att ge mig in i debatten om Ronnie Sandahls bok, ännu mindre nämna den.

– Men jag har faktiskt inte hunnit läsa den, försökte jag. Dessutom har jag kallat jättemånga kvinnor för horor. Och ännu flera män. Jag har till och med kallat mig själv för hora i Bild & Bubbla ...

Men de var alltför pålästa. Snällt fick de mig att erkänna att jag sagt att "jag är ingens hora" och att jag endast kallat en luftfylld docka för "jävla fitta". Inte hora.

– Men jag är rätt säker på att jag sagt att ... hon den där ... före detta ordföranden för ungmoderaterna ... henne har jag kallat för hora, hasplade jag ur mig med en värkande klump av tårar i halsen.
– INTE OFFENTLIGT, sa de. Nu i kör.

Varför kunde jag inte teckna lite porrserier med Carolina Gynning eller Linda Rosing? Varför envisades jag med att endast porrblogga om en katt som inte ens kunde hetsa upp en mus i ren förskräckelse?

– Ha, ha, ha, ha, tjöt jag av skratt. "Hetsa upp en mus" DEN var bra!

De gav mig ett ultimatum:

– Nu är det du som offentligt häcklar Johanna Sällström. Annars kan du se i stjärnorna efter våra sponsorpengar i fortsättningen.

– Men ... men ... hon är ju död ... jag kan ju inte ...

Fantomen är fett bögig.

Jag har precis gjort ett par illustrationer till musiktidningen Sonic Magazine, bland annat gjorde jag en trevlig liten sak med några sminkade hårdrockare, typ Gene Simmons eller vad någon av de där kissfarbröderna kan tänkas heta. Min son kom in i ateljén när jag satt och skissade den. Jag visade upp den för honom och frågade vad han tyckte. Han sa något i stil med:
– Wow. Ägig!
Det betyder ungefär "det där tycker jag ser häftigt ut!"

Jag visste att han skulle gilla den. Han är så där skönt grabbig, min son. Helt opåverkad av diverse samhällsdebatter om feminism och jämlikhet. Lite påverkad av sin politiskt korrekte pappa kanske han är, men inte så pass mycket att han kan dissa en Kiss-bild om man kör upp den framför synen på honom. Kiss tilltalar helt enkelt en viss typ av pojkar. Och han är den typen.

När jag var grabb, eller grabb och grabb – grabb har jag aldrig varit, jag var nog mera en pojke. I vart fall, som pojke förstod jag aldrig grejen med Kiss. Jag förstår nog fortfarande inte riktigt grejen med män som har svarta hårstrån på ryggen, sminkar sig, spelar upphottade gullan-bornemark-sånger och går omkring i plattåskor och är en grupp. Inte en orkester-grupp, utan en grupp, som i en flock. Inte en apflock, utan mera en vargflock. Som en grupp militärer!
– Ett, två! Ett-två! Ett-två, Detroit Rock Ciiiiity!

– Ooo-kej ...

När min son gillar det, då kan jag börja förstå vad det handlar om för han och hans andra testosteronpumpade klasskamrater. Det handlar om bögskräck. Och ett panikartat manligt handskande av den feminina sidan. Den här typen av killar – som helt och hållet saknar den intellektuella förmågan att reflektera över vad som sker i sitt inre – de är besatta av att "passa in i gruppen" och att hålla sig till vad de kollektivt tror är normen. När de börjar komma upp i åldern och det börjar klia i skallen av känslor som inte handlar om att tävla och vara bäst, organiserar de dessa känslor i ett (o)logiskt mönster tillsammans med andra förvirrade gelikar. I ren panik. Helt plötsligt går de där på skolgården och marscherar:
– Ett, två! Ett-två! Ett-två, Detroit Rock Ciiiiity!

– Ooo-kej ...

Men, vem fan är jag att dissa Kiss och deras fans. Jag var inte mycket bättre själv. Jag läste Fantomen. Vad handlar det om? Ja, vad är grejen med den fjollen? Ser ni mönstret? Klä ut sig ... i trikå. Helvete, vad bögigt! Och bara för att han är så jävla ogenerat bögig – så måste han slåss som fan. Bara man slåss och är lite våldsam så har man urskuldat att man samtidigt bejakar sin feminina sida.
– Kow, pow, sock!

– Ooo-kej ...

Ja, Fantomen och Kiss. Men ärligt, det finns en viktig skillnad: Fantomen är en och Kiss är fyra. Fantomen har lämnat flocken. Han är sökaren. Det finns något ödmjukt över honom. Precis som kissfarbröderna har han grym bögskräck och är livrädd för rosa. Men, han tillhör inte en grupp. Han är sin egen. Fantomen marscherar aldrig tillsammans med andra på skolgården.

– Och sedan ...?

Ja, sedan inser man väl att man gillar blommiga klänningar. Kanske inte på sig själv nödvändigtvis. Men ändå. Kiss och Fantomen är en pojkes första bekantskap med sin kvinnliga sida.

P.S. Grabbjäveln vann stryktipstävlingen. Så i morgon ska jag springa runt huset.

Svart flagga.

Jag sökte efter de båda svenska punkgrupperna "Raped Teenagers" och "Rövsvett" på YouTube och fick en hel del jobbiga träffar. Inget jag ville se i vart fall.

Men som tröst hittade jag den här Black Flag-två-i-en-videon. Vilken härlig känsla!

Högsta vinsten är evig ungdom ...

För ungefär åtta år sedan, när jag bodde i Malmö, bestämde jag mig för att tippa en dag. Spela på Stryktipset. Jag är egentligen inte den typen som spelar eller tippar – för ni vet – jag vinner aldrig något. Vinner, gör jag ju aldrig för att jag inte spelar. Lite av ett moment 22.

Jag sa till mig själv – för att säga att jag lovade mig själv – att om jag inte vann, skulle jag aldrig mer spela. Oddsen är ju inte de bästa. Jag lämnade in min kupong hos ett tipsombud vid Triangeln och väntade med spänning på att bli miljonär. Eller i vart fall ett par tusen kronor tätare. Om jag vann skulle skrika av glädje från vårt fönster som vette mot Möllevången och sedan dricka en konjak (eller vad det nu var jag drack på den tiden) och aldrig mer lyfta ett finger.

Några miljoner blev det inte. Inte ens tusen kronor. Det blev en 50-kronorsvinst. Och kupongen hade kostat 55 kronor. Så kontentan var den att jag hade förlorat fem kronor. Men samtidigt, jag hade vunnit 50 kronor. Hur skulle jag göra i fortsättningen? Skulle jag räkna det som vinst och spela igen, eller skulle jag räkna det som förlust och aldrig mer spela igen? Det var ett dilemma. Eller, det HADE varit ett dilemma, om jag hade brytt mig. Men eftersom jag inte var särskilt intresserad, rann det ut i sanden. Jag spelade aldrig mer ... förr än nu.

Hela familjen har, på mitt initiativ, spelat varsin rad på Stryktipset. Vinnaren får njuta av en glass och förlorarna får springa tre varv runt huset där vi bor.

När jag lämnade in kupongen på Konsum i Frillesås, blev jag tillfrågad om legitimation. Jag förstod ingenting och stammade fram ett oförstående:
– Legitimation?!
– Ja, sa damen i kassan och tittade lite noggrannare på mig. Så blev hon genast generad och sa till sitt försvar att "jag såg så ung ut".
– JAG ÄR TRETTIOSEX ÅR, utbrast jag så att tanten blev illröd i fejjan. Jag funderade på att ta av mig kepsen och visa upp min begynnande flint som jag haft sedan jag var 21 år, men jag hejdade mig. "Det var en komplimang hon gav dig," tänkte jag och bestämde mig för att låta henne fortsätta leva i ovisshet om de kala delarna som fanns på min hjässa.

Jag hade en skolklass för en vecka sedan. De trodde inte heller att jag var 36. Så visst, jag kanske ser ung ut. Men pubertal?

Hello Kitty igen.

Typiskt att något som riktar sig till flickor ska vara så jävla opersonligt och återhållsamt. Det går ju inte att förlöjliga det. Jimmy har har försökt, men hur man än gör blir det gulligt. Det är själva poängen. Jo, jag förstår det. Men är det inte så jävla typiskt i vår tidsålder?

Minimalism och yta.
Ernst Kirsteiger och Sköna Hem.
Stilrena kläder i vitt, svart och grått.
Mörka stora solglasögon.
Färdigförpackad mat.

Allt är så jävla opersonligt. Visst, stora mörka solglasögon kan väl vara fräckt (jag har själv ett par som jag aldrig använder). Men alla ingredienser på samma gång. Det blir Hello Kitty av det!

Varför finns det inte Hello Kitty-porr?!

Under morgonen har jag försökt hitta en sida med Hello Kitty-porr. Men det verkar inte finnas. Varför inte undrar jag. Är Hello Kitty en för stiliserad figur för att fungera i pornografiska sammanhang? Är figurerna för döda för att fungera?

Jo, jag har funderat. Och jag funderar fortfarande. Fördärvar man hela idén med Hello Kitty om man tillför henne någon form av ansiktsuttryck ... jo, man gör kanske det. Och behåller man hennes hjärndöda uttryck i en porrsituation ... så blir det lite barnpornografi över det hela. Kanske jobbigt att teckna.

Men ... det finns ju Snobben-porr. Men varför kan jag inte hitta Hello Kitty-porr? Är uttrycken skillnaden? Ha, ha, ha! Jag menar den där Linus. Och Karl. Det går att göra jätterolig porr(komedi) med dem. Men Hello Kitty? Tillför man inte någon form av personlighet till henne, så blir det nog fan som att klä av ett litet barn ...

Läbbigt!

Sjukt roligt.

Jag har fått spader. Jag vet. Men jag är helt sjukt uppslukad av allt skit jag hittar på YouTube.

Jag sökte efter något med Lisa Carver, och när man söker på henne så kan man hitta den här killen: GALEN METALTYP SOM SPELAR NAKEN TILL HELIUM-METAL. Tyvärr var man tvungen att registrera ett konto för att få lov att se den (eller snoppen då antar jag). Men det är det värt. Killen är sjukt rolig. Min son och jag hade mycket roligt åt honom. Men värst skrattade vi åt en japansk teveshow där de tävlande, om de svarade fel, fick en gubbes röv närmre och närmre ansiktet, tills det till slut hände. Vi skrattade så att vi höll på att kissa på oss (jag blev smittad av min son). Visa den för era barn!

Och så hittade jag ett liveframträdande med Bikini Kill med hyfsat ljud. Spana in: Don't Need You.

Babes in Toyland

Det är bara att erkänna. Jag missköter mig å det grövsta: jag betalar inga räkningar, jag jobbar inte, lämnar inte ungarna på dagis, hämtar dem inte heller, borstar inte tänderna, bäddar inte sängen, vattnar inte blommorna, ringer inte till mamma, svarar inte i telefon.

Jag ser på YouTube.

Nej, jag är fortfarande inte ikapp. Det finns ju tammefan allt där. Och här är dagens guldklimpar. Se dem om och om igen.

He's My Thing

Bruise Violet

Won't Tell

Det finns en hel del där ute med Kat Bjelland – men inget med Rävjunk :-(

Striptease och poofight!

Jag har skaffat mig ADSL-förbindelse med omvärlden. I snart två års tid har jag klarat mig utmärkt med det inbyggda modemet i min Macintoshdator. Men nu har jag kunnat besöka Youtube och förstå vad det är som är så bra med det. All min tid har jag suttit med blodröda ögon och försökt ta igen allt det som jag har missat. Musikvideor med Vreid, Khold och Picasso Trigger. Obskyra livesnuttar med Opeth, Humble Pie och Peter Frampton. Dokumentärer om Burzum och den norska black metalgenren. Striptease med De La Croix. Tecknade filmer med 2 Stupid Dogs på originalspråket. Darth Vader som butiksföreståndare och en snutt om något jävla mongo som påstår sig blivit hotad av John Lithgow.

Vad mycket skit det finns!

Spana in killen som dricker öl och är riktigt frusterad. Eller nått.

Ett av mina favvisband, Picasso Trigger. Ingen kastar skit och röker cigarr som de.

Här är en scen ur filmen Picasso Trigger. Kul eller hur?

Spiderman 3.

PG och jag var och såg den nya Spiddefilmen. Jag blev inte särskilt imponerad, jag hade heller inga förväntningar på att jag skulle bli det. Genom hela filmen satt jag och höll på att dö för att jag inte kunde bli klok på var jag hade sett han som spelade Sandman i för annan roll. Ansiktet var så bekant, men poletten vägrade trilla ned. Efter filmen släntrade vi bort till 7:ans ölhall, där de är så pass ordentliga att de serverar rumstempererad porter, och PG berättade att det var den blonde killen i Sideways som var Sandman. Thomas Haden. Just det. Han och hans roll var behållningen av filmen. Och Bruce Cambpell i en liten roll. Och Stan Lee i en ännu mindre ...

En film om Venom kunde blivit hur bra som helst. Men ... jag säger ärligt att den tecknade Spidermanfilmen om Venom är grymt mycket bättre. Så det blir ingen respekt för Sam Raimi den här gången. Och skulle inte Rhino varit med? Va!? Klippte de bort honom?